Jag vill bara ta en minut och hylla Josefine Levin lite. Under clinicen i helgen var det hon som stod för utfodringen av hungriga ryttare och denna uppgift skötte hon med bravur. Det var fler än jag som kom med förfrågan om man kan komma dit och äta lunch varje helg.

Visst är det så att allt är gott när man är hungrig och att få sätta sig vid ett dukat bord är en lyx utan dess like, men det här var ändå lite mer än så. Maten var verkligen god på riktigt. Dessutom fick vi efterrätt båda dagarna. Jag känner lite grann att jag skulle kunna tänka mig att flytta in till Josefine i hennes vackra hus. Jag kan bo under bordet eller något, nära och bra till måltiderna. Nog för att jag älskar mitt eget hem och visst tycker jag också om att laga mat när man ska ha hem folk, men jag kan tänka mig att avstå från detta för att få allt serverat varje dag.

Tack till Josefine och resten av Levinarna för en mycket trevlig helg.

Det annonseras friskt, bland annat på Groupon, om de roligaste upplevelserna just nu. Jag ställer mig lite frågande till en sådan annons från första början, eftersom det torde vara olika från person till person vad man tycker är roligt. Men det var inte det som var grejen just nu, utan det faktum att de som annonsbild använder ett foto av ett par fötter som badar med små, små fiskar.

Tanken med detta är att fiskarna skall kalasa på de förhårdnader man eventuellt har och att man på så vis får mjuka fina fötter. Detta kallas alltså en rolig upplevelse. Jag kan tala om att det finns en rad saker som skulle hända innan jag stoppade ner mina fötter till hungriga små fiskar. Helvetet skulle till exempel frysa till is, moderaterna skulle börja föra politik som gynnar de fattiga, Martin skulle ta bilen för att köpa godis, eller varför inte tänka tanken att jag frivilligt skulle sätta mig och kolla in en handbollsmatch. Ni förstår vart jag vill komma. Det skulle inte hända.

Fiskpedikyr. Något för er?

 

Läs mer här.

Jag är lite frånvarande så här på helgen. Har fullt på med att valla kor på min thailändska quarter. De kallas så, varmbloden som ser ut som quarter i kroppen, det fick jag veta igår.
Återkommer senare. Om jag överlever.

Vi sitter vid köksbordet med varsin laptop, mannen och jag. Vi har ätit middag ihop, lagt två små barn i en stor dubbelsäng med en massa Barbies som sällskap och nu ägnar vi oss åt vårt. För mannens del innebär det något som har med fotboll och system för säker betting och sånt där att göra. Han håller ju på att ta fram någon slags modell för sådant där, eller vad han nu gör. Något åt det hållet.

Jag sitter mest och är nervös inför kosseclinicen imorgon. Jag förstår verkligen inte vad jag tänkte på när jag tackade ja till att vara med. Jag är livrädd för kor. Jag tycker inte om dem, inte ens på tallriken. Pig eller pippi ska det va om det ska vara animaliskt, helst äter jag bara sånt som inte har ögon och kan få barn. Men nu är jag anmäld och jag ska ha så jäkla skitskoj när jag sitter där på en förhoppningsvis cool häst för att driva kor. Min plan är att bedöva mig på något sätt (skål!) så att inga nerver i värden når fram till hästen imorgon.

I alla fall, jag skriver en liten kommentar om detta på Twitter och ber mannen att retweeta.

”Vah, meh, varför det? Det är ju iiiinga av mina följare som skulle bry sig det minsta om det! Näeh, det gör jag inte.”

Nu tittar jag strängt på honom och han stönar plågat och trycker på retweet-knappen, noga med att jag ska se hur det plågar honom att få in hästrealterad ohyra på sin wall eller vad det nu heter på Twitter.

Det här är kärlek på hög nivå en fredagskväll.

”Mamma, vart finns höstdoktorn?”

Jag: ”Vad då menar du?”

Alva: ”Jamen människor kan ju gå till doktorn när de går sönder och djuren går till veterinären. Vart ska växterna gå när de dör på hösten?”

Det här är något jag aldrig funderat över, men det är ju egentligen rätt orättvist. Allt levande borde ha en egen doktor. Visst borde det finnas en växtdoktor som kan ta bort ohyra, sätta in dropp eller näringslösning vid uttorkning, eller som kan ingripa vid höstdepressioner som leder till självmord. Visst?

Just idag sätter jag på mig skygglappar för allt elände i världen. Jag vill inte höra talas om krig, misshandel, utsatta barn eller annat fanskap. Idag vill jag bara ha lugn och ro med min familj, äta gott och spela spel innan jag lägger min dotter att sova tryggt och lugnt.

Är det provocerande att säga så? Att prata om hur bra man har det, som kan äta, umgås och sova utan oro medan världens barn gråter av hunger och smärta? Jag kan på sätt och vis bli provocerad själv, inte av att jag har det bra utan av att inte alla barn kan få ha det så. Det är ett sattyg utan dess like att man ens ska behöva fundera på att inte alla barn blir omstoppade, mätta och glada, av kärleksfulla föräldrar varje kväll. Det är så fel så det går inte ens att beskriva.

Men just idag vill jag inte tänka på det. Idag vill jag bara njuta av livet. Efter helgen skall jag börja ta mitt medmänskliga ansvar igen. På måndag kommer det hit en kvinna som skall berätta mer om att vara familjehem och kontaktfamilj. Kanske kan vi snart göra skillnad för något barn eller ungdom?

Är det verkligen bara kända människor som är intressanta? Eller människor som är tillsammans med, eller är barn till kända människor? Kan inte en helt vanlig Svensson vara minst lika intressant? Eller hur kommer det sig att det är sjukt många fler som klickar in på bloggar som skrivs av någon med känt namn för att läsa om vad de åt till lunch, medan en helt okänd person med långt mer intressant innehåll i sin blogg knappt får några läsare alls?

För ett tag sedan träffade jag en kvinna som fick mig att börja fundera. Hon såg inte mycket ut för världen, det ska jag erkänna, hon liknade mest den där gubben från Macken (kommer ni ihåg Macken, visst var det fantastiskt bra?) med beige kostym eller vad det var, han som aldrig fick klämt fram med sitt ärende. Det var lätt att missa henne, hon var lite försagd och tog ingen plats alls. Ändå började vi av någon anledning prata och hela min bild av denna lilla gråa mus förändrades.

Kvinnan hade levt ett oerhört intressant liv, mött fler utmaningar och olika typer av människor än vad de flesta gör under ett helt liv. Hon hade så mycket att säga. Hon var inspirerande och kraftfull, sitt bleka yttre till trots. Hon fascinerade mig enormt och jag kände mig verkligen tacksam över att ha fått prata med henne.

Denna lilla dam hade för ett par år sedan fått för sig att hon skulle börja blogga. Hon ville berätta om allt hon lärt sig i livet. Nämnas skall att kvinnan är närmare sextio år gammal. Imponerande att då vilja ta till ett så modernt verktyg som en blogg för att nå ut till människor tycker jag. Det tyckte tyvärr inte resten av världen. Kvinnan hade under det året hon skrev bara haft sju läsare. Sju. Hur många har Kissie och allt vad de heter? Problemet var förstås att kvinnan inte skrev om mode, hon hängde inte på Stureplan och hon hade inget känt namn, inte heller kontakter i de rätta kretsarna. Hon kunde inte vara anonym och skriva om sin kände man för att få folk att bli nyfikna på vem det kunde vara som Fotbollsfrun så smart gjorde för att slå igenom, hon var inte journalist och kunde ta sig in den vägen, ingenting. Allt hon kunde göra var att skriva, länka ut till sin blogg på olika sätt och försöka få folk att sprida den. Hon hade hoppats att människor skulle uppskatta det hon hade att berätta, men icke.

Jag blev så ledsen när jag hörde den här historien. Ingen kunde vara intressantare att följa än damen som så tvärt emot vad hon såg ut som var en av de roligaste och visaste kvinnor jag stött på. Om hon någonsin börjar blogga igen så är jag den första att börja följa. Jag kommer att länka till den härifrån om den kommer upp igen.  Jag hoppas att ni som läser min blygsamma blogg är större än alla dessa fjortisar till folk som bara bryr sig om ifall man är känd och gör samma sak.