Jag hade tänkt skriva en massa smarta och fyndiga inlägg idag, bland annat om trängselskatten, men istället kom jag hem från kursen med tjock hals som någon stoppat ner flera meter taggtråd i. Samtidigt har någon satt ett spännband runt huvudet på mig och sedan slagit mig med en klubba.

Alltså, inte ett klyftigt ord blir skrivet och jag bäddar ner mig och svävar iväg in i dimmorna istället.

Jag hatar reklam, i alla fall när den kommer som jobbiga inslag i filmer, serier och annat där jag vill njuta av underhållning i ett sträck. Men nu tänker jag göra reklam själv. Det här är ingen film, det är en blogg så då är det ok, det har jag bestämt.

Stina Markan som gjort min hemsida är inte bara duktig på hemsidor, hon är också en fantastisk fotograf och makeup-artist. Ta kontakt med Stina. Hon är värd allt. Just sain´. 

Alva har fått en ny idol. Som jag skrivit i ett tidigare inlägg har vi tagit emot en student i vårt hus. Vi hade platsen och hon hade ingenstans att bo. Det var ett självklart val för oss att öppna dörrarna för att underlätta för ungdomen. Om jag varit ung och på väg att lämna hemmets näste för en okänd stad där jag kände ingen och riskerade att behöva bo på centralstationen så skulle jag blivit väldigt glad om någon sa att ”hej, du kan få bo hos oss” och gav mig ett rum. Hur som helst, vår inneboende är en kolossalt trevlig tjej från småland och Alva har redan börjat dyrka henne som den äldre coola tjej hon är för en fyraåring.

Igår hade de tjejträff inne på rummet där vår inneboende målade Alvas naglar knallrosa, dansade till nya FunkyKidz-skivan och pratade tjejsnack. Vi säger att hon (vår inneboende) måste säga ifrån till Alva om hon inte har tid eller inte orkar eller har lust, men då bara tar hon Alva i famnen och säger ”men hon är ju så sööööt”. Mer än så behövs inte för att denna tjej från småland för alltid ska ha en särskild plats i mitt hjärta.

På tal om stan så har Martin tyckt till om trängselskatten som håller på att införas här i Göteborg. Han har skrivit till tidningen för att tala om sin åsikt i frågan och jag måste nog säga att jag håller med honom i stort. En längre utläggning om saken imorgon. Läs min mans syn på det hela här så länge.

Jag vet inte vad det är med mig dessa dagar, men tårarna sprutar bara jag ser en söt Lambi-reklam på tv. Och då avskyr jag ändå reklam. Nej jag är inte gravid, jag har kollat, dubbelkollat och trippelkollat för att vara på den säkra sidan. Det är något annat som är knas inom mig. Trötthet kanske. Eller vördnad för livet. För oftast är jag inte ett dugg ledsen när tårarna kommer, bara rörd.

Dagens tårar kom med det här inlägget. Denna gång frambringades de förvisso även av  att texten om mamman och sonen som får mötas första gången på många år är rörande, men även av en djup frustration och ilska, ja aggression skulle vi kunna kalla känslan, över människors elakheter och galenskap. Över vad barn (och vuxna) blir utsatta för bara på grund av sitt utseende. Läs. Det är viktigt.

Men jag tycker ändå att bilden talar sitt tydliga språk om vad folk med barn kan ha för sig om dagarna. Just sain´.

Vissa dagar funderar jag på att skicka Alva till uppfostringsanstalt. Till exempel över till grannen, de verkar i hög grad ha lyckat med konststycket att få välartade barn.

Sönerna, båda i tonåren eller precis på väg att träda in i denna hormonfyllda tid, är mycket hjälpsamma och sköter på egen hand om gräsklippning, ansning av häcken, ommålning av huset och städning av förrådet. De hjälper också till med att hänga tvätten, tvätta bilen, mekar med cyklar och putsar fönstren. Dessutom är de ute för att torka trädgårdsbord och kratta bort löv innan de går till skolan.

Dottern i familjen har flyttat hemifrån. Det vill säga, hon ska ha flyttat hemifrån. Vad hennes definition av saken är förstår jag inte riktigt, för hon är alltid hemma hos föräldrarna ändå. Minst fem dagar i veckan ser jag henne här både morgon och kväll. Det kan tyda på många saker, jag väljer att tro att hon trivs så bra hemma så att hon inte kan slita sig därifrån.

Dessa saker sammantaget gör att jag känner att familjen tvärs över gatan gärna får ta hand om Alva lite då och då. Lära henne ett och annat. Göra en god medborgare av henne. Alva är ett fantastiskt barn som bringar stor glädje och jag kan inte vara annat än stolt över henne. Men, och detta tar emot att säga, ibland kan hon ha lite väl mycket, vad ska jag säga, egen vilja. Och den är inte ärvd från mig. Jag har nämligen min kvar.

Hösten står för dörren, kylan som slår emot en när det är dags för morgonpromenaden till dagis talar sitt tydliga klarspråk. Nu råkar jag höra till dem som inte blir ett dugg deprimerad när hösten kommer smygande, jag tycker tvärt om att det är ganska trevligt att dra på mig tjocka tröjor och dricka för mycket te.

En sak som är fint med den nya årstiden är alla färger som sprakar ute i naturen. Sommaren i all ära, I love you and you know it, men nog är det vackert med höstlöv i alla dess färger? Den klara friska luften piggar upp och man kan med gott samvete krypa ihop i soffan framför en film på kvällen. Om man har tid vill säga.

Just denna höstdag har jag spenderat med att skriva en artikel. Just det, jag har börjat med sådant och jag kan inte med ord beskriva hur roligt det är. Jag känner hur jag växer lite för varje ord jag får ner och myser när jag tänker på att jag sedan ska få se det i tryck. Utanför fönstret ser jag de nyplanterade krukorna med blommor i mustiga höstfärger och på spisen sjuder soppan med mycket vitlök och sprider en härlig doft i huset. Jag kan inte säga att jag vantrivs, det kan jag inte.

Om jag nu finge önska något så skulle det vara att hela familjen kunde gå ut på något trevligt ställe och äta i eftermiddag. Kanske till och med krama det sista ur någon uteservering, sitta där och mysa inlindade i filtar och trevnaden av varandras sällskap. Önska önska runt i ring.