Mitt liv består av väldigt lite fester och desto mer jobb (det är visserligen roligt att jag blivit anlitad för att skriva en artikelserie, mer sådant tack) och träning för tillfället. Långeliga tider har passerat sedan inbjudningskorten till galor och premiärer damp ner i brevlådan och festblåsan börjar bli dammig i garderoben.

Själv lever jag mitt liv i stallkläder eller i bästa fall ett par vanliga jeans och trivs förvisso ypperligt med det. Men ändå. Att få dra på sig något fint och dansa iväg på finare tillställningar, äh vad fan, bara att gå ut och äta hade varit trevligt.

Nu bor jag inte i Stockholm, jag är inte gift med någon kändis, jag har inte ens en affär med någon kändis, jag har i allra högsta grad okända föräldrar, jag har inte skrivit någon bestseller (än) och mina övriga artistiska förmågor är tämligen blygsamma. Därför förväntar jag mig inga storstilade inbjudningar utan skulle vara nöjd med en enkel utbjudning av min man. Vi skulle sitta och titta varandra djupt i ögonen, känna oss nyförälskade och inte prata barn, jobb eller häst (som om det var möjligt) på hela kvällen.

Döm min förvåning när jag trots denna önskan hör mig själv säga till mannen, när vi plötsligt en kväll finner oss barnlediga: ”Du ska vi inte ta och åka ut till stallet och ta en promenad med hästen, det hade väl varit mysigt?”

Glamouren är och förblir borta ur mitt liv till förmån för ett rött litet sto och en blond liten tös. Och jag älskar det.

Den där trista rökdebatten där rökare tjoar och har sig om att de är diskriminerade och ickerökare tjuter om renare luft är nästan lite lustig att följa. Men bara nästan. För egentligen är den rätt patetisk och väldigt onödig.

Vi kan kanske enas om att förbud knappast kommer att hjälpa. Rökare kommer alltid att hävda att det är ett fritt val för var och en vad de gör med sina kroppar. Resonemang om att skattebetalarna får stå för sjuknotan när de rökt sig halvdöda biter inte. Att barnet i magen inte har något val att slippa undan eller barnen som står bredvid och gnuggar sig i irriterade ögon, hostar med sjuka luftrör eller bara får en dålig förebild i sina rökande föräldrar är bara något ickerökare hittar på för att terrorisera redan förföljda rökare.

Alla som röker hetsröker inte innan de ska på bussen och blåser ut sista röken inne i vagnen/bussen, många rökare tar hänsyn och blåser inte ut röken på de andra matgästerna som också vill njuta av solen på uteserveringen och visst finns det de som går undan från busskurerna för att de andra ska slippa röken. Så är det. Alla är inte idioter bara för att de är rökare.

Men att komma och säga att rök inte är skadligt, om så bara i passiv form, att säga att barnen inte tar skada av det, att säga att det inte stör andra, eller att de som inte gillar läget kan flytta ut i skogen, det är idiotiskt. Eller som dagens snilleblixt sa: ”Alltså, det är ett beroende, det är inte bara till att sluta. Och jag väljer själv, jag är faktiskt myndig. Alltså, det är precis som att du äter så himla mycket fukt och tomater, sluta med det då så får du se hur lätt det är! Du gillar frukt, jag gillar cigg, det är ju precis samma sak!”

Jag ska villigt erkänna att denna kommentar satte stopp för både mina och de andra närvarandes vidare argument. Inte för att påståendet var så bra så att det förslog, utan för att vi insåg att vi egentligen pratade med en säck spån.

Om jag ska lägga fram det så här: Ja vi har alla ett fritt val med vad vi gör med våra kroppar. Den som kan röka utan att det påverkar någon annan har mitt fulla stöd att göra det. Den som inte kan det har förbrukat någon annans fria val och där föll argumentet med fritt val. Och om man nu röker utan att påverka någon annan, så stå för bövulen för det! Kom inte med grejer som får dig att verka dummare än du är, som att det inte är farligt, eller att det faktiskt finns annat som är farligare. Stå för din dumhet. För så vidare smart är det inte.

Jag läser om att dagarna nu blir kortare och kortare. Hua säger folk, fy vad jobbigt. Hur då jobbigt säger jag? Om dagarna blir kortare måste det ju automatiskt innebära att nätterna blir längre, såvida inte någon skojar med oss och har trollat bort några timmar från dygnet.

Mer sömn åt folket, en småbarnsmammas dröm. Vad är det för jobbigt med det? Hääärligt, säger jag.

Ok, här kommer årets, kanske årtiondets dummaste fråga:

Jag behöver spela in filmsnuttar av mig själv när jag hanterar och rider en häst för att ha till en ansökan för en utbildning. Problemet är att jag inte vet hur jag ska göra för att få ihop snuttarna till en film som jag sedan kan lägga upp för visning?

Hur gör jag?

Svar till tekniskt inkompetent.

Det är inte mycket som värmer kropp och själ på samma sätt som ett aromatiskt väldoftande bad, ett barn som leende kryper tätt intill en och lägger sig tillrätta mot ens axel, eller en häst som gnäggande kommer springande när man visar sig vid hagen och förtroendefullt låter sig ledas bort från flocken.

Idag har jag förmånen att få njuta av alla dessa tre. Mitt liv känns mycket rikt.

Har ni någon gång varit med om att behöva omvärdera en tidigare åsikt om en människa och få för ögonen att personen i fråga trots att du kanske inte tyckt särskilt bra om den innan faktiskt är trevlig och sympatisk?

Detta har hänt mig idag. Det är en mycket angenäm uppgift, detta att slå om från att ogilla till att gilla, måste jag säga.

På tal om ingenting, nu är min hemsida uppe. Gå in och kika runt vet ja´!

En jävla skitdag har det varit so far. Att börja dagen med jobbiga samtal är aldrig bra, det lägger en sorts sordin över resten av dagen. Sedan var hästen rädd och orolig över precis allting under träningen, men vi kom överens om att andas oss igenom det tillsammans och till slut skildes vi åt i ett avslappnat tillstånd.

Jag kan välja att se den här dagen som en läromästare i att andas ner i magen och säga Hakona Matata. Det är ord som är bra. Inga bekymmer. No worries. Dum di dum di dum. Eller så kan jag lägga mig raklång under en filt och vägra prata med någon resten av dagen. Det är svårare att ordna dock eftersom jag har en dotter som inte uppskattar att bli utfryst på detta sätt och en man som ska spela fotboll kvällen lång. Alternativ ett får det alltså bli.

Hur gör man då för att resa sig över saker och stilla oro och obehag? Jag för min del tänker packa fikakorgen med varm choklad, hämta Alva på dagis och åka ut till stallet igen och bara gå där och skrota. Andas in hästdoft. Killa Alva på näsan med ett grässtrå. Luta mig mot stallväggen och sola näsan. Titta på när Alva leker med katten. Såna saker. Hakona Matata.

Helgen var knöfull med jobb. Jag jobbade borta, Martin var i el Stockholmo och drack för mycket och Alva hade lajbans med farmor. Jobbigt var och ett på sitt sätt. Den här veckan inbegriper minst lika mycket jobb, men eventuellt lite mindre dricka och mindre farmor.

Precis just nu ska jag trotsa vädret och åka för att träna. Längtar vilt tills ridhuset är klart så att regn och vind inte kan förstöra våra träningspass.  Jag måste också leta reda på ett bra täcke till lilla hästen så att hon inte får ryggont i busvädret. Sist men inte minst innan dagishämtning skall det skrivas i massor. Och så borde jag fixa utseendet här på bloggen. Men vem orkar och framför allt, vem kan??