Efter mitt inlägg om storlek har jag mycket riktigt fått en del bittra mail. Meningar som ”så bra för dig att du är så jävla duktig då” och ”så du menar att man aldrig ska få unna sig något gott?!” får mig att häpna, trots att jag var beredd på mobbens hat.
För vart i hela min text står det att jag är så jävla bra? Vart står det att jag inte tycker att man ska unna sig saker? Ett mail fick mig rent ut sagt att skratta högt och hjärtligt i en hel kvart. Det var från avsändaren ”Gottisfia” och löd ungefär så här: ”Bara för att du lever asketiskt och aldrig äter något onyttigt och tränar hela dagarna så betyder inte det att vanliga människor kan leva så”.
”Martin kom och kolla!” och HAHAHAHA, skångade över hela huset när jag läste det här. Gottisfia, du har helt missförstått det hela. Har du inte läst några av mina tidigare inlägg? Om du gjort det hade du sett att jag är en livsnjutare ända ut i lilltånageln och jag ryser bara jag hör ordet asketiskt. Martin nästan svimmar när han hör att det finns folk som tror att jag tränar hela dagarna. He wish liksom. Vad gäller att äta onyttigt så läser ni nu tjejen som snor sin dotters godis eftersom mitt eget tar slut så fort. Tjejen var dotter säger ”Asså mamma, du måste sluta äta upp mitt godis, jag vet snart inte vad jag ska göra med dig!”
MEN. Jag äter inte bara godis. Jag bryr mig om vad jag stoppar i mig för övrigt. Jag älskar frukt och grönsaker. Jag försöker äta så varierat som möjligt. Och framför allt så lever jag efter devisen ”ät inte mer kalorier än vad du gör av med”. Jag rör på mig mycket varje dag, utan att träna, eftersom jag har två hästar. Jag tränar visserligen hemma också, eftersom man mår bra av det. Men att säga att jag inte unnar mig, eller att jag aldrig äter onyttigt är bara skrattretande.
Nu var det dock inte vad jag åt och inte åt som inlägget handlade om. Det handlade om att jag inte tycker att man ska blunda när andra misshandlar sina kroppar och bara säga att ”jag älskar dig ändå”. Man kan aldrig göra jobbet åt någon annan, men man kan ta upp problemet. Man kan fråga hur personen mår eftersom det hela förmodligen inte alls handlar om maten som man äter för mycket (eller för lite) av, utan om något helt annat. Man kan stötta personen i att få hjälp. Framför allt, man kan låta bli att låtsas som ingenting.
Jag önskar att min man, som jag älskar precis så som han är och ser ut, ska leva ett långt och friskt liv. Därför hoppas jag att han tar hand om sig så att vi slipper hjärtproblem och andra hemskheter. Jag vet att han önskar detsamma av mig. Det handlar inte om att inte kunna äta godis på fredagskvällen. Det handlar om att ha en sund inställning till sig själv, maten, träningen och livet. Lagom är bäst vet ni.
