Alva är hemma och är sjuk. Hon är mycket tapper, men har inga krafter över för pulshöjande aktiviteter. När vi var tvungna att åka bort till affären förut kom det en idiot till förare och snek förbi oss bakifrån när vi gick längs med parkeringen, så nära att han gned av ett lager smuts från bilen på mina byxor.

Helt vild av raseri gapade jag åt honom, gestikulerade som en äkta italienare och var mer eller mindre beredd att slita ut honom ur bilen och släpa runt honom i modden. Till min stora besvikelse gick jag bet på att få se honom kräla i slasken eftersom han bara gasade vidare och försvann. Som sagt, en jävla idiot.

Alva stod och stirrade med uppspärrade ögon och fick med darrande stämma fram ”Mamma, är jag platt nu?”

Om mitt fina barn hade blivit platt så hade jag inte vilat en sekund innan föraren var upphittad och oskadliggjord, det kan jag lova och svära vid allt heligt på. Det får finnas gränser för vad man släpper ut i trafiken.

Jag har alltid varit en positiv person. Jag har alltid haft lätt för att visualisera och att tänka som om jag redan fått det jag vill ha. Men någonstans på den väg som kallas livet tappade jag bort allt det där. Jag sjönk ner i något mörkt och djupt, något som sakta men säkert höll på att kväva mig.

Jag ska vara helt ärlig. Jag hamnade på botten. Efter att ha glidit ner för ravinen i sakta mak damp jag på slutet ner med dunder och brak. När man står där på botten finns det tre alternativ. Antingen kan man sätta sig ner, eller för all del lägga sig ner, och vägra att resa sig upp igen. Man kan också börja det mödosamma arbetet med att kravla sig upp igen samma väg som man kom för att återigen hamna på samma plats man varit förr. Eller så kan man, som jag, titta sig omkring på det nya stället man hamnat på och få syn på en gång som går ut från sidan på botten av ravinen. Den där gången har inte synts där uppifrån. Man kan då, som jag, bli lite nyfiken och dra sig bort mot gången. Visst ser den trång och obekväm ut, men vad fan, saker kan ju inte vara värre inne i den där gången än att sitta på en trist botten i en ravin. Alltså börjar man gå. Och gå och gå och gå, ända tills man ser ljus skymta och man plötsligt befinner sig i öppningen till en grönskande dal.

Dalen man nu kommit till är som ett paradis. Där finns djur i alla tänkbara former, växter du aldrig trodde fanns och vatten som forsar fram ur klippväggar och efter att ha runnit i bäckar hamnar i stilla dammar, friskare än något du kunnat föreställa dig i din vildaste fantasi. Synen är överväldigande. Det är en så stark kontrast till platsen du nyss befann dig på att du kanske måste blinka hårt många gånger innan du vågar tro på vad du ser. Men sedan, när du tagit dig ner till ängarna där blommornas doft är lika uppfriskande som tomheten du tidigare befann dig i var kvävande, då inser du något.

Om du inte hamnat där på botten i ravinen, om du inte kommit ända ner, då hade du missat allt detta. Du hade kanske aldrig sett sidovägen som ledde någon helt annanstans. Till paradiset. Tack vare att du var tvungen att släppa allt du var van vid, allt som kanske var tryggt, allt som tidigare varit, har du tagit dig till en ny plats i livet. Till något bättre.

Så här var det för mig. Jag har äntligen hittat tillbaks, inte bara till mig själv utan till de drömmar jag hade som barn. De drömmar som samhället och fel sorts människor sagt åt mig att glömma. När jag började leva så som jag i hjärtat förstod var rätt hamnade jag i paradiset. Jag hade aldrig vågat ta språnget om inte livet hade tvingat dit mig. Men nu är jag här. Jag är författare och skribent. Jag är snart publicerad (första boken kommer ut i maj) och jag skriver varje månad för olika tidningar. Helt utan att ha utbildat mig inom litteratur eller journalistik. Jag har min familj och jag har mina hästar. Jag lever min dröm.

Numer skriver jag upp allt som jag behöver komma ihåg i min mobil, men de gamla hederliga almanackorna där varje dag har en egen sida finns ändå kvar. Där skriver jag upp mina mål och drömmar. Det blir så mycket tydligare när man får ner det på papper tycker jag. Jag följer också ett 12-stegsprogram, som visserligen är riktat till ryttare, men som går utmärkt bra att applicera på vad som helst i livet.

Läs mer om det här

Lev gott och må väl!.