Möttes av en lapp på skolan där det stod att barnen skall börja med gympa och behöver ha kläder och gympaskor med sig – imorgon. Tänkte att de var ute i senaste laget med informationen, men att det skulle ordna sig eftersom Alva har träningskläder och skor sedan tidigare. Ha, trodde jag! Ungen har växt sen sist visade det sig och allt var för litet, särskilt skorna. Hon fick överhuvudtaget inte ner fötterna i dem. Det var bara att packa in hela lilla sjuka kroppen (min, inte Alvas) i bilen och dra iväg till Stadium.
Alva har väldigt klart för sig vad hon tänker ha på sig och inte. Mycket riktigt visste hon även nu precis vad hon ville ha. Ett linne, en t-shirt och en överdragströja att ha på innan hon blev varm. Träningsbyxor har hon sedan tidigare, de var det enda som passade. Tämligen omgående hittade vi alltihop och hör och häpna, det såg ut precis som barnet hade tänkt sig. Träningspåse som dög fanns det med. Enda smolken i bägaren var att överdragströjan satt ihop som ett set med ett par byxor som hon varken ville ha eller behövde. Det kändes lite onödigt, men inget att göra något åt.
Bredvid oss stod en annan mamma, med ett annat barn. De förde ungefär samma diskussion som vi, fast tvärtom. De behövde bara byxor, ingen tröja, och barnet ville ha precis dem som hörde ihop med tröjan. Efter en stund sneglade jag och mamman på varandra. En tanke föddes. Kunde vi kanske dela på plagget?
Jovisst kunde vi det. Hon fick byxorna och vi tröjan och så betalade vi hälften var. Snacka om meet cute. Sådär lite overkligt, men väldigt trevligt. Vi var faktiskt med om en liknande grej för ett tag sedan när vi var och fikade, Alva och jag. Det fanns bara enorma smörgåsar och Alva skulle aldrig orka äta hela. Bakom oss i kön stod en annan familj där det fanns ett barn som inte heller ville ha mer än en halv smörgås, så vi delade. Hur bra som helst. Vad jag älskar sådana där små möten i vardagen.
Nu är tösen ekiperad i alla fall. Let the träning begin.