Meet cute på Stadium

Möttes av en lapp på skolan där det stod att barnen skall börja med gympa och behöver ha kläder och gympaskor med sig – imorgon. Tänkte att de var ute i senaste laget med informationen, men att det skulle ordna sig eftersom Alva har träningskläder och skor sedan tidigare. Ha, trodde jag! Ungen har växt sen sist visade det sig och allt var för litet, särskilt skorna. Hon fick överhuvudtaget inte ner fötterna i dem. Det var bara att packa in hela lilla sjuka kroppen (min, inte Alvas) i bilen och dra iväg till Stadium.

Alva har väldigt klart för sig vad hon tänker ha på sig och inte. Mycket riktigt visste hon även nu precis vad hon ville ha. Ett linne, en t-shirt och en överdragströja att ha på innan hon blev varm. Träningsbyxor har hon sedan tidigare, de var det enda som passade. Tämligen omgående hittade vi alltihop och hör och häpna, det såg ut precis som barnet hade tänkt sig. Träningspåse som dög fanns det med. Enda smolken i bägaren var att överdragströjan satt ihop som ett set med ett par byxor som hon varken ville ha eller behövde. Det kändes lite onödigt, men inget att göra något åt.

Bredvid oss stod en annan mamma, med ett annat barn. De förde ungefär samma diskussion som vi, fast tvärtom. De behövde bara byxor, ingen tröja, och barnet ville ha precis dem som hörde ihop med tröjan. Efter en stund sneglade jag och mamman på varandra. En tanke föddes. Kunde vi kanske dela på plagget?

Jovisst kunde vi det. Hon fick byxorna och vi tröjan och så betalade vi hälften var. Snacka om meet cute. Sådär lite overkligt, men väldigt trevligt. Vi var faktiskt med om en liknande grej för ett tag sedan när vi var och fikade, Alva och jag. Det fanns bara enorma smörgåsar och Alva skulle aldrig orka äta hela. Bakom oss i kön stod en annan familj där det fanns ett barn som inte heller ville ha mer än en halv smörgås, så vi delade. Hur bra som helst. Vad jag älskar sådana där små möten i vardagen.

Nu är tösen ekiperad i alla fall. Let the träning begin.

unnamed (3)

Hjälp en splittrad själ

Jag älskar film (gärna på bio) och tv-serier. Älskar! Med detta sagt går jag genast och utan pardon vidare till ett dilemma jag ställs inför inom området film och tv. Jag finner mig delad, kluven skulle man kunna säga, mellan två sidor hos mig själv. Å ena sidan vill jag gärna vara lite djup och kulturell, i alla fall låtsas. Jag uppskattar grafik, kamerasvepningar, klippning av mästare och skådespeleri på hög nivå. En film, eller serie, där man sveps med, där man är hudlös, där ens murar bryts ner, där man inte kan värja sig för det genialiska är på sätt och vis en magnifik upplevelse. Men så kommer vi då till den andra sidan.

Det är nämligen så att när jag ser på film eller serier så vill jag bli underhållen. Jag vill glömma verkligheten, rymma från den en stund. Jag vill roas av snabba och smarta dialoger, jag vill rullas in i en fantasivärld utan att behöva svara när det knackar på verklighetens dörr. För mig finns inga behov av att bli påmind eller upplyst om hur verkligheten ser ut, om att det minsann inte är så trevligt där ute i världen, om de fasor och den tortyr människor världen över utsätts för. Om det mörker som omsluter många människor. Nej, när jag ser på film eller serier vill jag svepas in i ljus. Gärna spänning, men den skall inte vara av det mörka slaget. Inte av ”så här är det”-slaget.

Missförstå nu inte. Jag behöver inte fluffa omkring på små rosa fantasimoln a la ”Sex and the City” eller ”Vänner” så fort jag sätter på tv:n, även om jag absolut gillade Vänner som serie. Rent teoretiskt gillar jag Schindlers list, Blood diamond, Captain Philips, Hotel Rwanda och liknande, eftersom de är fantastiskt välgjorda och visar prov på mästerligt skådespeleri, såväl som uppmärksammar viktiga och sanna historier. Men det är just det som är felet med dem. De trasar sönder mig. Får mig att vilja vråla rakt ut i förtvivlan. De underhåller mig inte, de gör mig uppfylld av vanmakt och frustration, av ilska och rent av vansinne. Sådana känslor är för mig endast destruktiva, de gör mig handlingsförlamad. De öppnar inte mina ögon, de gör att jag vill blunda hårdare för att orka med. Mina ögon är för övrigt vidöppna för verkligheten utan hjälp av visuella medel.

Så. Hur gärna jag än vill hänga med i den mer kulturella svängen och se djupare filmer med ”mening” så vill jag det ändå inte. Jag vill känna mig lätt till sinnet när eftertexterna rullar. Jag vill se saker som Suits, White Collar, Downton Abbey, Mr Selfridge, eller stämningshöjare som The Holiday, Eat Pray Love och annat i genren  chic lit. Äventyr/komedi/fantasy som tex Pirates of the Caribbean, Lord of the rings eller Avatar går också bra, liksom fantastiska Oceans Eleven-filmerna och annat i liknande tappning.

Nu har jag ett problem. Hela ovanstående utläggning är egentligen bara en långdragen inledning på en fråga till er läsare. Jag ligger hemma och är sjuk, hostar och är febrig och eländig. Orkar inte med så mycket annat än att surfa runt och göra ingenting och just titta på film/serier. Problemet är att det inte finns något kvar att se (klart det gör, men vad?) och jag behöver hjälp. Om ni utgår från ovanstående omständliga beskrivning av vad jag gillar (och helt väljer bort saker som CSI, Sons of Anarchy, Modern Family, How I met your mother och liknande som i mina ögon är helt meningslöst och uteslutet) vad skulle ni då tipsa mig om? Jag har alltså sett alla avsnitt av Suits, Mr Selfridge, Downton Abbey, White Collar, House of Cards, Orange is the new black, Breaking Bad (som jag gillade pga suveränt skådespeleri men annars ogillade), Mad men, Bones (gillade inte) och Solsidan.

Hjälp!

On_the_Road_FilmPoster Suits

Last king of Scotland Eat Pray Love

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nytt Nytt Nytt

Nu är jag här. På ny sida, med nytt utseende, med lite nytt innehåll. Bloggen har legat nere mycket längre än jag först hade tänkt och anledningen är en lång historia som bara blir längre om jag berättar den, för att citera Nalle Puh.

Innan jag stängde ner förra sidan sparade jag alla inlägg, för att kunna ladda upp dem här när det var dags att göra en nystart, men något har gått snett och nu verkar ett helt år av inlägg vara borta, likaså alla bilder. Jag, som inte är den mest tekniskt lagda personen som gått i ett par skor, har ingen aning om hur jag skall lösa det, men jobbar på att försöka få till det så småningom.

Alva, min dotter som nu hunnit bli sex år och börjat skolan, kommer att gästspela här ibland, men bara när hon själv vill. Hon är nu så stor att hon har egna åsikter om det mesta (som om hon inte alltid haft det) och många gånger ber hon mig om att inte lägga upp bilder på henne, eller skriva om vad hon sagt eller gjort och naturligtvis respekterar jag henne i det. Hon skall inte bli exponerad mot sin vilja, det är en självklarhet. Men då och då vill hon vara med så räkna med ett och annat klokord från en mycket lillgammal fröken.

Så, tillsvidare vill jag hälsa alla gamla läsare välkomna tillbaks till en uppdaterad och förnyad version av bloggen och  till alla nya läsare vill jag helt enkelt bara utbrista i ett stort och varmt VÄLKOMMEN. Jag hoppas att vi skall trivas tillsammans.

 

IMG_0115