Två mammor och tre pappor

Såg ni på ”Min familj” på barnkanalen igår? Det är en ny serie där barn får presentera sina familjer. I gårdagens program var det en tjej som hade en storebror, en lillasyster, två mammor och tre pappor – och så en hund (som var pappa till tolv barn).

Jag blev konfunderad över hur det hela hängde ihop eftersom det inte gick jämnt upp så att säga. I mitt stilla sinne undrade jag också hur de skulle toppa den här rätt ovanliga konstellationen i kommande program. Jag hyschade på både maken och Alva för att riktigt kunna höra förklaringen på hur banden var knutna. Alva var inte alls lika brydd. ”Men mamma, en av dem är säkert pappa till hunden”, var hennes förklaring. Sedan var hon färdig med grubblandet och övergick till att utbrista i hur söööööt hunden var.

Det är ganska fantastiskt det där. Hur barn är så totalt utan fördomar och värderingar. Deras uttryck för dessa otrevliga egenskapar som så småningom träder fram kommer alltid från oss vuxna. Barn i sig själva är öppna och sätter inte upp ramar för hur världen och samhället skall se ut. Oh om vi ändå kunde bevara detta hos dem, istället för att beröva dem deras öppna sinnen och deras fantasi. I mina ögon är det ett av de värsta brott vi vuxna utsätter våra barn för (naturligtvis undantaget verkliga brott av vanvård, misshandel och övergrepp som för många barn utsätts för).

Nu var det inte så att jag la någon värdering i hur just denna familj valt att leva, jag var mer genuint nyfiken över logistiken i det hela. Det visade sig att varje mamma hade barn med varsin pappa och den tredje pappan var gift med en av de andra papporna. Och mammorna var gifta med varandra. Hunden hängde med utan presenterade föräldrar. Flickan i filmen sa att det var så konstigt att den vanligaste frågan hon fick var vem som var hennes riktiga mamma. ”En av dem är den som jag låg i magen på, så det är väl hon då, men alla är mina riktiga föräldrar”, sa hon. Så fortsatte hon med att säga att det var skönt att ha så många vuxna i familjen. En massa mor- och farföräldrar hade hon också. Och mängder av kusiner. ”Jag vet inte ens hur många jag har, men det är mer än nio”. Det kan jag tänka mig. Jag har elva kusiner och då har jag ändå bara en mamma och pappa.

Visst är det fint att vi själva väljer hur vi bildar vår familj. Den kan se ut precis hur som helst och allt är rätt bara alla mår bra. En familj behöver inte  bestå av blodsband sägs det, man kan själv skapa den med människor man möter i livet. Så är det säkert. Själv har jag aldrig fått så starka band till någon att jag kallar dem min familj, förutom min vanliga kärnfamilj bestående av mamma, pappa och syskon, men jag tvivlar inte på att det finns andra som gör så. Underbart för dem. Ibland kan jag önska att jag hade jobbarkompisar eller vänner som stod mig så nära att vi betraktade varandra som familj, men så är det inte. Det närmsta jag kommer är i så fall min äldsta vän Anna och hennes föräldrar som i mångt och mycket var som extraföräldrar när jag växte upp eftersom vi mer eller mindre bodde hos varandra. De betyder fortfarande oerhört mycket för mig och jag tänker på dem på ett helt annat sätt än andra vänners föräldrar.

Jag vill slå ett slag för alla familjer där ute som skapats av kärlek till varandra och barnen. För att bevara våra barn fördomsfria, kreativa och fantasifyllda. Cheers to you!

Måste ingenting

 

Utan underkläder i Skottland

Jag har sett första avsnittet i serien Outlander och en sak som jag funderat på några gånger tidigare slog mig: Hur smart är det egentligen att bära kilt? Jag menar, Skottland är ju knappast känt för värmeböljor, snarare rå och fuktig kyla, och kilt täcker inte direkt några större ytor av benen. Jag har dessutom läst mig till att kilt traditionsenligt skall bäras utan underkläder. Så, att springa eller rida omkring barbent, med endast knästrumpor och kilt, utan något annat under, i Skottlands klimat verkar aningens ruggigt. Och obekvämt. Så vad är grejen? Varför gjorde man det? Vem kom på det hela? Och varför gjorde de den inte längre så att den i alla fall täckte en större del av benen om de nu absolut ville ha något kjol-liknande och inte byxor?

kilts-plaids-large

En svår nöt att knäcka

Om ni visste hur glad jag blir över era kommentarer och tips på filmer och serier att roa mig med. Tusen tack. Flera av förslagen har jag redan sett men det dök upp ett och annat som jag inte testat än.

När jag har suttit och letat bland utbudet på Netflix, Swefilmer, Viaplay och diverse andra sidor har jag insett att jag är mer kräsen än vad jag först trodde. Det sägs att man bara har några sekunder på sig att göra ett första intryck på folk och något liknande kan sägas om mig och serier. Inte några sekunder kanske, men om jag inte har fångats av första avsnittet får andra det svårare och om inte tredje lyckas close the deal så att säga så är chansen borta, då fortsätter jag inte att titta. Den måste ha något visst, något som får mig att naglas fast. Inte många lyckas, de flesta pausar jag ideligen om sanningen skall fram, för att istället kolla upp något annat på nätet eller gå iväg och fixa med något. De flesta misslyckas helt enkelt med att fånga mitt intresse.

Jag har inget behov av att sticka ut hakan och försöka göra mig märkvärdig i mina val av underhållning. Som jag tidigare sagt är det precis det det handlar om för min del: Underhållning. Call me crazy men jag är inte road av att sitta och kolla på krig, misshandel, djup depression, våldtäkter och andra övergrepp för skojs skull. Det finns inget som helst underhållande med det i min värld. Visst kan jag ibland uppskatta något för filmens skull, rent artistiskt sett så att säga, men då ser jag det snarast i undersökande syfte, inte underhållande. Jag är så banal, så tråkig och enkelspårig att jag gillar filmer som får mig att må bra. Det får gärna vara smart och rappt, som Suits som enligt mig är en av de bästa serierna som gjorts enligt mig, för att inte tala om intelligent komedi eller vad man nu skall kalla Oceans Eleven-filmerna, eller lantligt historiskt som Downton Abbey (eller storstads-chict historiskt som Mr Selfridge), eller hysteriskt roligt som The Big Bang Theory.

Någon frågade i en kommentar vad jag hade emot Breaking Bad, som jag faktiskt sett alla säsonger av utan att gilla den. Tja, det var väl framförallt mörkret, allt det hopplösa, även om jag också blev sjukt trött på flera av karaktärsdragen, som Walters totala egotripp och totala brist på sympatiska drag för att ta ett exempel. Jag tyckte också att den var galet förutsägbar och jag förstår överhuvudtaget inte alla de som tyckte att den slutade oväntat. Däremot var den mycket bra gjord och flera av skådespelarinsatserna, däribland Bryan Cranston som just Walter White, var helt fantastiskt bra. Men nej, den är inte min påse chips. Samma sak med Mad Men som folk inte förstår att jag inte är helt tänd på. Jag vet inte, men det är något klaustrofobiskt med allt det rökiga, bruna och färglösa. Överlag har jag svårt för 70-tals kulissen, jag får kvävningskänslor. Knäppt, I know, men så är det. Romantiserade våldtäktshistorier och sjuka slaktorgier som The game of thrones får mig bara att må illa, även om jag förstår att den säkert är bra rent grafiskt sett.

Jag är en tuff nöt att knäcka. Särskilt eftersom det inte är så enkelt som att säga att ”men se Modern Family eller How I met your mother eller Jessie eller något annat lika käckt då för sjutton”. Inte heller dessa är särskilt sevärda i mitt tycke. Men jag bjuder er att fortsätta komma med tips i kommentarsfälten, jag uppskattar dem högt och innerligt.

Hemma hos reportage och snorpapper

På lördag kommer det en fotograf hit som skall ta bilderna till ett ”hemma hos”-reportage. Och här ligger jag, med febersvettigt hår klistrat mot pannan, med en bula stor som en golfboll i bakhuvudet och med en plastpåse full med snorpapper bredvid soffan. Omgiven av clementinskal, äppelskruttar och dvd-fodral. Bordet där glossiga magasin förväntas ligga sådär lite  arrangerat nonchalant svämmar istället över av krya på dig teckningar från Alva. I köket trängs disken från gårdagens kvällsmat med muggar innehållande slattar av kallt te. Torkställningarna med tvätten från i måndags står fortfarande framme, tvätten ovikt.

Hur i hela fridens namn skall jag få mig själv och huset presentabelt i tid, när jag inte ens orkar lyfta min onda svanskota från soffan för att gå och kissa utan istället kniper för livet, det är dagens stora fråga.

Förklaringen till hipsterns likhet med andra hipsters

Eftersom jag fortfarande är för sjuk och febrig för att göra något vettigt och således har en massa tid över till att surfa runt och göra ovettiga saker på nätet tar jag mig friheten att beröra ämnet hipster idag. Ni vet, de där som vill vara annorlunda och stå utanför ramarna, gärna vara lite svåra kulturellt sett, men som ändå känns igen på mils avstånd eftersom de är precis likadana allihop.

DN har en kort artikel om ämnet där en matematiker har räknat ut varför det är så, att de ser likadana ut. Jag blev sådär lagom intresserad som man kan bli när man ligger i soffan med feber och inte orkar skriva på sitt bokmanus, och klickade in för att få svaret på frågan. Artikeln lämnade dock mycket att önska och jag anser mig inte ha blivit vidare upplyst efter att ha läst den. Tvärtom tycker jag att den motsäger sig själv lite, om man ser till matematikerns förklaring (som enligt mig var en mycket luddig och dålig förklaring, kan dock vara febern som ställer till det) och sedan jämför med faktarutan som finns bredvid om vad en hipster är.

Matematikern ger bland annat förklaringen att hipstern är för långsam med att plocka upp trender och därför sitter fast i en och samma trend, allihop. Hur det kommer sig att varenda en fortsätter att välja exakt samma look som alla andra framgår inte riktigt, bara att det är så rent matematiskt sett. Motsägelsen kommer i faktarutan där en hipster förklaras vara någon som bland annat är mycket trendkänslig och modemedveten.

Jag känner mig något lurad på svaret om varför hipstern ser ut som alla andra hipsters.

Så, det var väl ungefär det hela från sjuksoffan för denna stund. Lagom tankekrävande. Inte alls så särskilt intressant. Bestämmer mig för att istället dra filten ända upp till öronen och försöka sova en stund. Over and out för nu.

Same same?

Hipster

Löpbandsdramat

Alva gillar att träna. Hon brukar gå in i rummet som vi använder som kombinerat tv-spelsrum/träningsrum. I rummet finns bland annat ett löpband som jag brukar springa på när det är för dåligt väder för att springa ute. Löpbandet är lika älskat av Alva som hatat av mig. Hon får bara ha på låg hastighet och jag ogillar skarpt att hon sätter på det när hon är själv. Ändå gör hon det och jag försöker att inte vara en hönsmamma utan låta henne öva motoriken ifred.

Idag var olyckan jag nästan väntat på, fastän jag anstränger mig för att låta bli, framme. Precis när jag kom in i rummet snubblade hon på sina egna ben och flög i en båge innan hon landade på samma axel som hon igår skadade på skolan när hon blev knockad av en gunga. Jag kastade mig fram för att snabbt komma till hennes undsättning och tröst, men tänker mig inte för utan trampar  snett upp på löpbandet som fortfarande rullade, benen sveps bort och jag faller tungt med svanskotan före ner på bandet, slår i huvudet och blir sedan fastklämd mot väggen bakom samtidigt som löpbandet sandpapprar bort huden på svanskotan. Alvas skrik får mig på fötter innan jag hinner tänka och jag får upp henne i famnen och kan snart konstatera att hon blev lite mörbultad men hade tur. Barn är ju rätt mjuka i kroppen som tur är. Hon blev förmodligen mest rädd även om hon blev öm såklart.

Värre var det med mig, som sanningen att säga inte alls är lika mjuk som när jag  var sex år. Inte ens som när jag var tjugofem, eller trettio år, tragiskt nog. När jag väl fått klart för mig att Alva, det älskade lilla barnet, inte skadat sig allvarligt började smärtan göra sig hörd. Jag kunde knappt röra mig, kan knappt fortfarande. Nackspärr, som jag hoppas inte är en whiplash,  och sönderslagen svanskota, samt galen huvudvärk. Jag mår inte illa och jag ser klart och tydligt så det är nog ingen hjärnskakning, men ont gör det. Jag vill inte vara en mes, jag är van vid rätt tuffa tag, hästtjej som jag är, men det här är något utöver det vanliga. Känns som jag helt slagit mig sönder och samman.

Jag fick upp Alva på löpbandet igen i alla fall och hon fick gå lite på det så att hon inte skulle bli rädd (upp i sadeln direkt, det är det enda som gäller så länge man kan stå på benen) och sen fick hon sätta sig och spela Wii medan jag la mig raklång och tyckte otroligt synd om oss båda.

Alltså, när jag tänker på hur hon flög och hur det kunde ha gått… Men herregud vad roligt det måste ha sett ut.

unnamed

 

Uppdatering om Telenor

Det tog ungefär två minuter efter det att jag lagt upp mina problem med att säga upp abonnemanget hos Telenor offentligt innan de hörde av sig. Först fortsatte de att neka till att de fått några brev från mig där jag velat säga upp abonnemanget, men sedan, när jag röt ifrån igen och skrev offentligt även på Twitter, hittade de plötsligt uppgifterna. Mycket märkligt. Nu är det uppsagt och nästa faktura som precis skickats ut är makulerad. Inte ett ord om övrig kompensation för det faktum att jag under två års tid betalat in 190 kr i månaden till dem för ett abonnemang jag hela tiden försökt säga upp och dessutom blivit rätt otrevligt bemött när jag ringt och frågat vad som hänt och till på köpet hela tiden fått höra att de inte har uppgifter om att jag skrivit till dem, att inga brev kommit fram.

Tycker Telenor att jag skall vara nöjd och glad nu, ge dem cred för att de löste mitt problem? Då tror de fel. Det vore väl ändå själva fan om de inte löste det efter så här lång tid och en massa jagande från min sida och direkta missar (?) från deras sida. Jag är förundrad över att de inte är mer måna om att i alla fall försöka omvända mig från en rasande före detta kund till en åtminstone neutral före detta kund. Men jag antar att jag får vara glad över att de alls lyckades hitta knappen där abonnemanget stängs ner.

Bottenbetyg trots allt Telenor.

Telenor_logo (1)

Tummen ner för Telenor

Under två års tid har jag försökt säga upp mitt abonnemang hos Telenor. Två år! Hur är det möjligt undrar ni. Ja, det undrar jag med. Hur i helvete är det möjligt, skulle jag snarare vilja formulera mig.

Jag har ringt, mailat och skickat nio brev. Inget av det verkar gå in i deras system för varje gång jag ringer och frågar vad det är som händer när räkningarna fortsätter komma så har de inga notiser om att jag varit i kontakt med dem. Avtalstiden har för länge, länge sedan gått ut, så det beror inte på det. Numret används inte så det är endast själva abonnemangsavgiften som faktureras.

För en stund sedan ringde jag upp – igen – och blev så upprörd över den totala oviljan att vara behjälpliga att jag fick en hostattack som nära nog kvävde mig så jag var tvungen att lägga på luren. Jag skall strax ringa upp igen och försöka ta det lite lugnare, jag vill gärna ha mina revben något sånär intakta.

Jag har ingen aning om hur jag skall bära mig åt. De säger varje gång jag ringer att jag skall skicka ett brev till dem, vilket jag gör. Sedan kommer ytterligare en faktura och de har ingen aning om att jag kontaktat dem. Så. VART I HELVETE SKALL JAG SKICKA BREVEN FÖR ATT NI SKALL FATTA ATT JAG VILL SÄGA UPP MITT ABONNEMANG? Det är vad jag vill veta. Nu. På en gång.

Telenor_logo (1)

Bubbies i storpack?

I somras festade jag loss rätt rejält på gudagåvan Bubbies. Det är en form av lyxglass från Hawaii (inte helt sant, det var en snubbe vid namn Keith Robbins som flyttade från NY till Hawaii som uppfann den), med endast naturliga smak- och färgämnen. Glassen är täckt med en form av sötat rismjöl. Här i Göteborg finns denna himmelska glass på Jakobs i Haga och jag rekommenderar å det bestämdaste alla att gå dit för att fresta smaklökarna med ”a bubbie of happiness”.

Nu till saken. Jag skulle vilja bjuda på dessa små läckerheter (som förresten är ett utmärkt alternativ om man är riktigt sugen på något underbart gott som inte är lika ohälsosamt som vanlig glass) på mitt releaseparty för min nya bok. Frågan är om man kan köpa in dem i storpack, eller om man måste styckköpa med från Jakobs. Någon Göteborgare som vet?

IMG_20140804_122812 IMG_20140804_122429 20140804_121917

Ett litet experiment

Jag är så upplivad av mitt och Alvas meet cute igår att jag fått för mig att utföra ett litet experiment. Under resten av veckan tänker jag le mot alla jag möter. Varenda en. Varför? Tja, varför inte? Jag vill se hur folk reagerar, om jag själv blir gladare och om världen blir bättre. OK, det förstår jag ju att den inte blir, men det kan väl aldrig skada att möta människor med ett leende. Kanske blir någon lite glad och ler tillbaks. Det vore en vinst bara det.

Jag börjar imorgon, idag tänker jag inte gå ut på hela dagen, förutom för att hämta Alva på skolan. Det är soffläge, filt och te som gäller för mig fortfarande, hostan håller på att ta död på om inte mig så i alla fall mina revben och min hals. Måste bli frisk nu. På lördag kommer det en fotograf hit och skall ta bilder till ett hemma hos-reportage och då kan jag ju inte ligga sjuk.

smile

smile for me