Residencia och spanskt körkort

woman  frustrated 2Puh, jag är alldeles snurrig av spansk byråkrati! Och då har vi ändå inte kommit ner på allvar än… De sista dagarna har jag börjat kika lite mer på djupet på sådant jag bara skummat igenom för att få ett hum om tidigare och jag kan ju säga att man, precis som jag redan vet vis från tidigare erfarenheter, lätt kan börja slita sitt hår. Bara det här med att saker och ting inte automatiskt dyker upp hos alla myndigheter samtidigt när man blir inskriven på ett ställe… Nej då, man måste själv gå runt till varenda en av dem för att skrivas in. Spanjorer tycks finna en stor tillfredsställelse i att sitta med sina stämplar och med myndig min dunka ner sina märken på alla papper som behövs för att slussas in bland kugghjulen i det tuggande systemet.

En svårighet är att ingen har klara besked att ge. Att fråga andra privatpersoner är näst intill meningslöst, alla har nämligen olika erfarenheter (och åsikter) om vad som gäller. Många skiter dessutom i hela systemet och gör lite som de själva vill, olagligt eller inte. Problemet är att myndigheterna själva inte heller har koll alla gånger. Eftersom man behöver runt till olika instanser så pratar man med ett gäng människor som borde veta precis, men se det gör de inte. Man får nämligen olika uppgifter även där.

Körkort

Som det här med körkort till exempel. Lagen har ändrats så många gånger de senaste åren att ingen verkar veta vad som egentligen gäller. Somliga säger att man genast måste byta till spanskt körkort så fort man blir resident (med andra ord efter sex månader, se nedan). Andra (spanska trafikstyrelsen, DGT) säger att det är ok att köra med sitt svenska körkort (som ju gäller inom EU) i två år, sedan måste man byta. Ytterligare andra (spanska trafikpolisen, Guardia Civil) säger att man får köra på sitt svenska körkort tills det går ut, och först då skall man byta till ett spanskt körkort. Kostnaden för detta är de flesta också oense om. En del påstår att man behöver har hjälp från jurist och att det går loss på flera tusenlappar. Andra säger att avgiften för utfärdandet av spanskt körkort är 26.60 euro. Suck.  (Alla handlingar och blanketter som skall fyllas i finns att hämta på http://www.dgt.es/es/  Det är även där man bokar bytet till spanskt körkort. Tyvärr finns det ingen engelsk översättning).

Residencia

Eftersom huruvida man är resident eller inte spelar någon roll har jag även djupdykt i detta ämne. Även här får man tusen olika svar. Vad alla verkar vara överens om är att man de tre första månaderna i landet räknas som turist, eller tillfälligt boende. Men sedan… Första budet är att man redan efter tre månader måste registrera sin vistelse i landet hos polisen. Om man sedan skall vara i landet mer än sex månader säger en del att man automatiskt blir resident, det är inget man söker om (som EU-medlem) medan andra säger att man då måste ansöka om det (man är skyldig att ansöka om det). Först när man ansökt får man sitt gröna kort som visar att man är fast boende i landet. Det räknas så även om man bara stannar ett år, gränsen går vid ett halvår. När man är resident är man också skyldig att skatta i Spanien. För att kunna göra detta måste man själv eller någon i familjen ha en inkomst som gör att man kan klara sig ekonomiskt. Men har man då fortfarande starka band till Sverige (som att man har bostad där, kanske är inskriven i någon skola eller liknande) så anses man vara skyldig att ändå skatta i Sverige. Länderna har ett avtal sig emellan som enkelt förklarat säger att det land som har högst skatt har rätt att få skatten, dvs man fortsätter skatta i Sverige. Däremot finns det vissa som säger att det i praktiken inte är så utan att man även skattar i Spanien eftersom det är där man bor och man använder deras vägar, sjukvård osv. Det ska gå att få tillbaks skatt från det ena landet i efterhand, men detta råder det väldigt delade meningar kring huruvida man får eller inte och det tar i så fall lång tid menar somliga. Man måste hur som helst när man blivit resident i Spanien lämna in deklaration där, vad som händer med skatten är något oklart.

Social Seguridad

Social Seguridad, Tesoreríageneral de la Seguridad Social, skall vara en motsvarighet till Försäkringskassan. Här måste man själv skriva in sig och man gör det för att få ett socialt försäkringsnummer som används bla. inom sjukvården. För att få ett sådant måste man först ha N.I.E. Man skall även ha med sig både pass och passkopia (ta alltid kopior på era pass!!). När  man väl har ett social seguridad kan man sedan ansöka om en patientbricka för att få tillgång till den allmänna sjukvården. Man behöver för detta ha med sig N.I.E-nummer, pass, Socialförsäkringskortet; La seguridad social, Documento A1 och Folkbokföringsintyget; Cerificade de Empadronamiento samt kopior.

Som ni märker är det inte bara till att bara utan det är en himla massa turer fram och tillbaks och det kommer att ta tid. Man kan såklart anlita någon som sköter allt detta åt en, om man vill betala för en sån tjänst. Många tycker att det helt klart är värt pengen medan andra hellre gör allt själva.

Jag lovar att jag skall återkomma med en lathund om olika kort och intyg man kan behöva, varför man behöver dem och hur man skaffar dem så fort jag har tragglat mig igenom allt själv. Känner att det verkligen kan behövas ett inlägg som benar ut allt klart och tydligt en gång för alla. Återkommer alltså med en sådan lathund.

 

 

Lär dig språk med hjälp av hundar

Vill ha!
Vill ha!

Från näthat till hundprat. Mycket trevligare ämne. Jag och Alva drömmer om att kunna ha hund igen så snart som möjligt, men eftersom lägenheten vi hyr i Spanien måste hållas djurfri får vi nöja oss med att vara volontärer på de räddningscenter som finns för hundar runt om Fuengirola. Många av dem välkomnar hjälp med öppna famnar och vi ser fram emot en höst fylld av hundpromenader.

I stadsdelen Los Pacos finns en 5400 kvadratmeter stor hundpark, med palmer och allt, där man kan träffa andra hundmänniskor och låta sin fyrbenta vän rocka loss med andra hundkompisar. Parken är öppen för alla, bara man ser till att hålla sig till de förhållningsorder som gäller, nämligen att plocka upp efter sin hund (direkt, inte sen!), hålla grinden stängd och såklart se till att hunden kan uppföra sig bland både folk och fä så att säga. Man vill inte ha bråk eller andra otrevligheter, såklart.

Jag och Alva har tänkt gå dit någon dag, även om vi inte har någon egen hund. Parker som denna är utmärkt för att komma i samspråk med nya människor och kanske öva lite spanska, eller åtminstone engelska, något som vi skall börja med på allvar nu. Att kunna språk och kunna kommunicera med andra känns som nyckeln till det mesta här i livet. Ovärderligt.

Respekt, näthat och Zara Larsson

11755711_10206566619340670_307597351096401819_nWow. Jag säger bara wow. Så fed up är jag över fenomenet näthat, ja släng förresten med allt hat överhuvudtaget i skopan. Att sitta och vräka ur sig hot och okvädningsord i skydd av en skärm är rent patetiskt. Att sedan vuxna människor ägnar sig åt att förpesta, förnedra, förlöjliga och rent av hota barn och tonåringar (för all del även andra vuxna, men allt som görs mot barn är ändå värre) via sociala medier är skamligt bortom alla gränser.

Någon som fått ta emot både hot och trakasserier så att det räcker för ett helt liv är Zara Larsson. Det var inte länge sedan Zara var ett barn, även om hon nu kanske är närmare en ung vuxen än just barn. Hon har starka åsikter och hon står för dem. På tonåringars vis nöjer hon sig inte med att diskutera sådär lite sansat utan hon skriker ut sitt budskap, många gånger med både spott och spe och en hel del könsord och personangrepp. Det är i mina ögon inte det mest framgångsrika sätt att vinna respekt eller mark för sin sak på, men det är ofta så man gör när man är ung och väldigt engagerad i det man tror på. Man måste få vråla ut sina känslor, det hör på något sätt till en människas utveckling. Man drivs av en urstark vilja att bli hörd och tar till alla (nåja) medel för att folk skall reagera.

Även om man nu skulle tycka att Zara är för gapig, för respektlös, för onyanserad i sina ordval, för omoget aggressiv i sin framtoning, för kaxig, för dryg eller för uppfylld av sig själv så har man ändå inte den allra minsta rätt att framföra de hot hon har fått motta. Att vuxna människor spiller tid och energi på att förlöjliga och faktiskt mordhota eller önska att en tonåring blev våldtagen gör mig mörkrädd. Det är i den här världen min dotter skall växa upp. Hon skall möta människor som vill henne illa, som kan skada henne på riktigt, vissa av dem bara för att hon är tjej, eller för att hon vågar stå för den hon är.

Jag håller med Zara i det jag tror att hon vill få fram, även om jag tycker att hon på tonåringars vis ibland väljer sina ord lite slarvigt. Jag hade önskat att hon som trots sin unga ålder är en förebild för andra lät bli att skrika (skriva) könsord och gå till personangrepp i sin argumentering. Jag tror inte på hat och aggressivitet som en lösning. Men jag förstår vad hon menar och jag håller, i princip, med. Jag förstår varför hon är så arg och trött på vissa beteenden. Jag kan förstå att hon ryter. Och även om jag hade tyckt precis tvärtom hade jag inte hotat henne för att vi tyckte olika.

I dag dök det upp en bild på Facebook som jag tyckte var alldeles fantastiskt bra. Jag delar den här på bloggen för jag tycker att den sätter ord på mina egna åsikter. Det är (kanske?) lätt att förväxla en hel grupp av människor med ett fåtal individers sneda åsikter och skeva världsbild. Man kan inte dra alla över en kam och börja hata alla som tillhör samma grupp bara för att det finns de som är galna inom gruppen. Det är sexism som är fel, inte männen i sig. Det är rasism som är galet, inte vita människor överlag. Det är homofobi (om man ens ska kalla det så, jag tycker nog att man helt enkelt bara är förbannat trångsynt och ärligt talat helknäpp om man lägger sig i vad andra gör i sängen) som är ett problem, inte heterosexuella människor som grupp.

Om man nu nödvändigt måste avsky någon grupp så vill jag bunta ihop varenda människa, helt oberoende av härkomst, kön eller läggning, som vill andra människor illa. Som vill dyvla på andra sina åsikter, med våld om det så måste bli, människor som kränker, förminskar och förtrycker andra levande varelser. Dessa avskyr jag hett och innerligt. Inte män som grupp. Inte heller kvinnor som grupp. Det finns gott om skitskallar bland båda könen, ingen har patent på det ofoget. Jag ogillar alla som trycker ner istället för lyfter upp, som stjälper hellre än hjälper.

Avslutningsvis vill jag också passa på att säga att det gör mig mycket uppgiven att så många människor tycks ha förväxlat det här med att man skall stå för sin åsikt och säga vad man tycker med att i tid och otid gapa ut oförskämdheter. Att stå för vad man tycker är inte samma sak som att ta sig rätten att vara dryg, elak och omdömeslös i sitt tal. Alltför ofta ser jag människor som i det närmaste ställer sig på mobbingnivå och rättfärdigar det med att de bara säger vad de tycker. Sådana människor har, enligt mig, inte fattat någonting.

Café cortado och kaffeguide

kaffeguideJag är ingen kaffekonnässör. Min smak sträcker sig från ”inte gott kaffe” till ”ännu mindre gott kaffe”. Trots detta älskar jag kaffebarer. Det är något visst med interiören, doften, känslan. När jag var liten väcktes jag alltid av doften av nybryggt kaffe och hembakt bröd när jag sov över hos min mormor och morfar. Kanske är det för att kära minnen som dessa ploppar upp från sina gömmor långt bak i det som ibland kallas för minnesarkivet som gör att jag blir lugn och upprymd på samma gång av kaffedoft.

Maken, som är matematiker (ni vet vad man säger om matematiker – de är människor som kan förvandla kaffe till matematiska formler), hinkar däremot gärna in sig den svarta (eller ska man säga bruna?) drycken i tid och otid. Jag har därför lobbat för att vi skall skaffa oss en riktigt bra kaffemaskin, men maken invänder att sånt bara är snobberier, det duger så bra med vanligt bryggkaffe. Tråkmåns. Ska det va så ska det va tycker jag.

I Spanien har maken dock börjat utöka sin kafferepertoar från den vanliga blygsamma café americano och the basic black till att även inbegripa café cortado. Jag, som egentligen har gett upp försöken med att lära mig att dricka kaffe för länge sen, provsmakar då och då, men blir lika förundrad varje gång över hur något som doftar så gott kan smaka så illa. Dessutom luktar man skunk i munnen efter att ha druckit det. Jag kommer därför inte att kunna guida er på något bra sätt genom kaffebarerna på Costa del Sol, men jag har ändå tänkt göra ett mycket blygsamt försök vad det lider. Själva kaffesmaken lämnar jag åt maken att betygsätta, men jag skall ändå försöka hitta de bästa ställena utifrån mina egna bedömningskriterier: Doft, service, interiör och design.

Tills dess att jag fått ihop en lista värdig er tid bjuder jag på en liten kaffeguide ifall ni som jag har svårt att veta vad som är vad i kaffedjungeln.

cafe_cortado

 

Du får bäst churros på Café Costa del Sol, Fuengirola

Churros

10850167_325317287653061_46116217471547041_n
Churros på Café Costa del Sol

Jag måste bara tipsa om det bästa, enligt mig, stället för churros i Fuengirola. Ni vet de där underbara snacksen som smakar ungefär som om våfflor och doughnuts have made sweet love och som man doppar i en slags tjockflytande varm choklad. Smaklökarna dansar schottis bara jag tänker på det.

Stället heter Café Costa del Sol och ligger nära kyrktorget i Fuengirola, närmare bestämt på Calle Marbella 3, väldigt nära vår lägenhet. Oerhört praktiskt, om man bortser från det rent hälsomässiga, men man kan ju inte alltid tänka på sånt. Churros serveras från klockan 17 och är ett perfekt nattamål om man skulle vara i behov av ett sådant när man strosar hemåt i den ljumma natten. Själv är det mycket sällan jag är ute på galej till sent in på natten, men de funkar lika bra när som helst på kvällen.

Churros är väldigt vanligt i området, men enligt ryktet är det just här, på Café Costa del Sol, man hittar de allra bästa.

 

Mijas Pueblo och Linnégatan

Mijas Pueblo

Hörrni, kan man annat än älska de färgade krukorna som det finns så gott om i till exempel Mijas Pueblo? Färgklick! Jag blir lätt om hjärtat och får lust att omfamna världen. Nåja, kanske inte riktigt så, men nästan. Fick bilden skickad till mig av en kompis som bor där och jag känner avundsjukan sippra ur varje por när jag tänker på att hon får njuta av denna syn varje dag.

Har det för övrigt rätt soft just nu. After work på Linnégatan igår och middag hos brorsan idag. Känns härligt att få fylla på med en massa syskonsnack och skratt nu innan vi åker, även om bror min och hans kära sambo kommer och hälsar på oss redan i månadsskiftet augusti/september efter att de först semestrat några veckor i Barcelona.

Sitter nu och jobbar lite med en artikel som skall vara inne på tisdag samtidigt som jag med ett halvt öra lyssnar på Unge greve Dracula som tydligen är en favorit hos vår yngsta familjemedlem. Måste säga att jag blir något splittrad av att skriva en informationstext till kommunen samtidigt som jag lyssnar på vampyrsnack.

afterwork
After work på Linnégatan

 

Åk till Grekland

Tänker så mycket på Grekland just nu. På andra ställen i nöd också naturligtvis, men just Grekland ligger mig så varmt om hjärtat. Jag har spenderat så mycket tid där, skapat oförglömliga minnen och träffat underbara människor.

Nu känner jag att jag borde åka dit. Oavsett vad man kommer fram till under söndagens möte så behöver grekerna att vi åker dit och spenderar nu. Det krispaket som nu diskuteras handlar om att lösa saker akut, men för att överleva måste Grekland få in en himla massa pengar på annat sätt, vilket de till största delen får genom turism. Jag är inte för att man skall slösa och det vill jag inte uppmana någon till heller, men skall man ändå åka någonstans och lägga pengar på mat, dryck och nöjen så tycker jag att man skall överväga att göra det just i Grekland. Annars förlorar de vad som än händer på söndag. Frågan må vara ekonomisk, politisk eller moralisk, Grekland må ha agerat ansvarslöst eller ej, men detta faktum kvarstår ändå och gör mig mycket ledsen för det grekiska folket som alltid tagit emot mig med sådan värme.

santorini
Santorini. Bild lånad från ipub.se

 

Lägre temperaturer men fortsatt stor brandrisk

11692738_10152929824506603_1348260020508146066_nPå tal om temperaturer (jag har ju gnällt lite på det svenska sommarvädret i år) så rapporteras det idag att varningen för höga temperaturer på spanska solkusten har gått ner till den lägsta nivån. Det vill säga, det skall inte bli så varmt att de måste gå ut och varna i lika hög grad som de gjort de senast veckorna. Då har det varit högrisk-varningar för värme, något som kan vara mer problematiskt än den totala avsaknaden av densamma som vi haft i Sverige. Hela kartan har varit röd, istället för som nu grön och gul lite här och var.

11665355_10206521012371267_6956139532011259050_n
Fire risk map

Att tro att det för den sakens skull inte är fortsatt väldigt varmt på solkusten är att lura sig själv. Brandrisken är dessutom fortfarande enorm och jag hör varje dag om nya evakueringar och stora bränder som härjar. Det där är riktigt läskigt tycker jag. Förstår inte hur folk ens kan fundera på att slarva ens det allra minsta med eld och grillning och sånt när det är så fnösktorrt i marken. De fastboende som är erfarna och vet vilka katastrofala följder slarv får passar sig naturligtvis för att elda på fel sätt, men turister och nyinflyttade kanske inte alltid förstår riskerna när det kommer till grillning, cigarettfimpar och annat som kan orsaka bränder. Snälla alla, var försiktiga och tänk på hur allvarliga följder det kan få!

 


 

No quiero och Never in my life

Vi har börjat räkna ner dagarna tills vi åker nu. Alva är eld och lågor för det mesta, men då och då får hon lite resfeber och är ledsen över att vi har hyrt ut huset och att andra skall bo där nu. Hon är lik mig, gillar att fixa och ordna hemma, vill gärna göra fint och hålla ordning på sitt rum och så. När jag var liten älskade jag att möblera om och försöka hitta kreativa lösningar i mitt rum. Nu när jag är något äldre har jag fortfarande en förkärlek för att inreda och fixa hemma, så jag förstår precis hur hon känner sig. Det är inte särskilt kul att bo tillfälligt inhyst under så här långt tid. Men nu är vi som sagt inne på upploppet och har satt upp en egenhändigt konstruerad kalender på kylskåpet där vi gör ett kryss varje kväll. Dagen D närmar sig!

Igår satt vi och gjorde någon slags ungefärlig plan för när maken skall komma ner och joina oss under hösten. Han skall ju delvis jobba kvar i Sverige och pendla fram och tillbaks. Vi gick till och med så långt att vi bokade biljetter fram och tillbaks för julbesöket hemma i Sverige, eftersom vi råkade hitta billiga biljetter precis då. Nästan två veckor får vi i Suecia innan vi vänder åter söderut.

Jag längtar oerhört mycket efter våra vänner nere i Spanien och skulle gärna slängt mig på ett plan nu omedelbums, men samtidigt vill jag såklart pressa ur varje liten droppe ur Sverige och vännerna här innan vi åker. Medan Alva väntar försöker hon lära sig lite nya ord på spanska varje dag och börjar bli riktigt duktig. Hon kan räkna, kan uttala bokstäverna i alfabetet, hon kan namnet på alla dagar och månader och hon kan några enkla fraser, som att tala om vad hon heter, hur hon mår och framförallt: Hon kan säga JAG VILL INTE! Hon har för övrigt gått i min brors fotspår såtillvida att något av det första hon lärde sig att säga på engelska var ”never in my life”. Såpass. På svenska utvecklar hon aldrig det hela så, hon säger helt enkelt bara ”nepp” och så är det bra med det.

gråtande mannenSjälv ägnar jag dagarna åt att studera litteraturvetenskap, samt åt krisen i Grekland. Älskade Grekland som jag reste runt så mycket i när jag var yngre. Är så ledsen för invånarnas skull och hoppas vid allt heligt att de inte bryter samman totalt. Bilden av den gråtande äldre mannen berörde mig djupt och vetskapen om att han sannerligen inte är ensam är beklämmande. Håller tummarna för att saker och ting på något mirakulöst sätt ordnar sig. Ibland vill man få lov att vara sådär naiv att man kan tro på ljuset mitt i mörkret.

Underbara Grekland
Underbara Grekland

Inne på sluttampen

Nu börjar vår road trip gå mot sitt slut. Efter några intensiva veckor där vi åkt fram och tillbaks mellan Ljungby, Varberg, Astrid Lindgrens värld, Kalmar, Osakrshamn och High Chaparral är vi nu tillbaks i Göteborg och skall så vara tills vi sätter oss på planet mot Malaga. Några småturer till Varberg och en liten tur till Köpenhamn skall klämmas in förstås, men annars bor vi i Linnéstan resten av vår tid i Sverige. Det är nu mindre än en månad kvar tills vi åker. Jippie!

En dum sak bara. Min dator och Alvas iPad är kvar i Ljungby. Vi liksom glömde dem där när vi åkte därifrån på väg till Varberg i lördags. Så typiskt. Därför blir det inga bilder på några dagar. Svärföräldrarna kommer till Göteborg senare i veckan och har med sig våra dyrgripar, men tills dess får vi klara oss utan.

Just nu försöker vi jaga tag på en bra spansklärare till Alva som kan komma hem till oss för extraundervisning under hösten. Vi vill att hon skall lära sig språket så snabbt som möjligt och har bestämt oss för att investera i hennes kommunikationsmöjligheter i form av privatlärare. Vi hade hittat en som verkar jättebra, problemet är bara att hon är oerhört svår att få tag på och få klara besked från. Därför måste vi nu börja se oss om efter andra möjligheter. Inte det lättaste kan jag säga. Det finns visserligen många som gärna ger extraundervisning, men hittills ingen som känns rätt för oss. Vi får se hur det går.

Värmen som kom i veckan och gjorde oss så glada så glada har försvunnit igen. 16 grader och moln i Göteborg idag. Trist. Skulle gråtit om det inte var för att jag vet att vi får gott om varan snart.