Jag är ingen kaffekonnässör. Min smak sträcker sig från ”inte gott kaffe” till ”ännu mindre gott kaffe”. Trots detta älskar jag kaffebarer. Det är något visst med interiören, doften, känslan. När jag var liten väcktes jag alltid av doften av nybryggt kaffe och hembakt bröd när jag sov över hos min mormor och morfar. Kanske är det för att kära minnen som dessa ploppar upp från sina gömmor långt bak i det som ibland kallas för minnesarkivet som gör att jag blir lugn och upprymd på samma gång av kaffedoft.
Maken, som är matematiker (ni vet vad man säger om matematiker – de är människor som kan förvandla kaffe till matematiska formler), hinkar däremot gärna in sig den svarta (eller ska man säga bruna?) drycken i tid och otid. Jag har därför lobbat för att vi skall skaffa oss en riktigt bra kaffemaskin, men maken invänder att sånt bara är snobberier, det duger så bra med vanligt bryggkaffe. Tråkmåns. Ska det va så ska det va tycker jag.
I Spanien har maken dock börjat utöka sin kafferepertoar från den vanliga blygsamma café americano och the basic black till att även inbegripa café cortado. Jag, som egentligen har gett upp försöken med att lära mig att dricka kaffe för länge sen, provsmakar då och då, men blir lika förundrad varje gång över hur något som doftar så gott kan smaka så illa. Dessutom luktar man skunk i munnen efter att ha druckit det. Jag kommer därför inte att kunna guida er på något bra sätt genom kaffebarerna på Costa del Sol, men jag har ändå tänkt göra ett mycket blygsamt försök vad det lider. Själva kaffesmaken lämnar jag åt maken att betygsätta, men jag skall ändå försöka hitta de bästa ställena utifrån mina egna bedömningskriterier: Doft, service, interiör och design.
Tills dess att jag fått ihop en lista värdig er tid bjuder jag på en liten kaffeguide ifall ni som jag har svårt att veta vad som är vad i kaffedjungeln.
