Bobbi och Sam, eller Samwise som han egentligen heter, är två gentlemen som hittades fastbundna vid ett staket i Valencia i Spanien av några förbipasserande turister. De var då totalt uttorkade och mycket hungriga. Deras päls var matt och tovig och de var väldigt rädda. Turisterna visste inte vad de skulle göra utan tog med sig hundarna till närmsta ställe som tar emot hemlösa hundar. Tyvärr var det inte något rescue shelter som de välvilliga människorna förmodligen trodde utan ett av de ökända härbärgen som det finns allt för gott om i Spanien. Dessa ställen, så kallade perreras, erbjuder visserligen mat och vatten till hundarna, men så mycket mer än så är det inte. De blir instängda i en bur där de får sitta och vänta på att någon vill adoptera dem eller på att bli avlivade om de inte blivit utvalda inom en viss tid. Ut kommer de aldrig utan får göra alla sina behov inne i buren. För att hålla rent tar personalen då och då en vattenslang och spolar rent golvet medan hundarna är kvar där inne. Man brukar då också passa på att spola av hundarna. När man gör detta håller man helt enkelt slangen in mellan spjälorna och sätter på högtrycken. Hundarna försöker i regel tjutande ta sig undan, men naturligtvis har de ingenstans att ta vägen…
På ett sådant ställe hamnade alltså Bobbi och Sam. Att de hette just Bobbi och Sam, eller rättare sagt Samwise, visste de inte själva just då, namnen fick de senare. När turisterna skulle åka hem ville de först titta förbi och se hur Bobbi och Sam hade det och blev då helt förskräckta när de upptäckte att stället var övergivet och tömt – förutom just Bobbi och Sams bur vill säga. De satt ensamma kvar, rädda, smutsiga och såriga. De var lämnade åt sitt öde och skulle ha dött där av svält och törst om det inte vore för turisterna – gud välsigne dem! – som satte igång att leta reda på någon annan som kunde ta hand om dem. De hittade Mary, en brittisk dam som på sin finca utanför La Cala de Mijas tar emot djur som behöver räddas. Hon svarade att hon givetvis skulle se till att de blev nerkörda till Costa del Sol även om hon egentligen inte alls hade plats för dem, hon kunde inte låta dem möta ett så grymt öde. Så kom det sig att Bobbi och Sam flyttades från det helvete de levt i Valencia till Marys rescue shelter, Alegria Animal Aid and Rescue Charity.
Mary har ett samarbete med en annan brittisk dam som heter Stacy. Stacy driver den administrativa delen av räddningscentret 4 Paws adoptions och tillsammans satte de genast igång med allt det arbete Bobbi och Sam krävde när de kom fram till La Cala. De kördes till en veterinär som konstaterade att de med största sannolikhet var far och son, att de var ca 5 och 2 år gamla, de fick vaccination mot rabies och blodprov togs för en hel radda sjukdomar. Deras sår sågs om och de fick bada innan deras toviga päls klipptes av. I samma veva hade jag och min dotter Alva som av en händelse bestämt oss för att vi ville besöka några olika räddningscenter. Vi hade redan varit på ett par olika och var djupt gripna av de olika öden vi mötte. Trots det kunde vi stå emot känslan av att vilja ta hand om dem allihop. Hur gärna vi än skulle vilja har vi inte möjlighet att ta hand om några hundar medan vi är kvar i Spanien.
Så kom min bror och hans flickvän på besök och vi beslöt att åka ut och hälsa på hos Mary, där Bobbi och Sam fanns. Vi möttes och sen var det kört. På två sekunder hade dessa två gentlemen tagit ett tag om mitt hjärta och de vägrade släppa. Jag har mött många djur som farit illa och vill alltid hjälpa dem, men med Bobbi och Sam var det ändå på något sätt annorlunda. De hörde liksom redan till vår familj på ett självklart sätt, jag bara kände det med varje fiber i min kropp. Dessa två fantastiskt vänliga och lågmälda, om än osäkra och rädda, hundarna skulle med oss hem, det kunde inte bli tal om något annat.
Eftersom vi inte får ha hund i lägenheten i Spanien var vi tvungna att snabbt hitta en annan lösning. Jag kontaktade mina föräldrar i Varberg och frågade om inte Bobbi och Sam kunde få komma till dem, de hade ändå pratat om att de ville ha hund igen. De var inte svåra att övertala, faktiskt behövdes ingen övertalning alls, självklart kunde Bobbi och Sam få bo hos dem. Så, när alla blodprov kommit tillbaks och de inte påvisade någon sjukdom sattes resten av apparaten igång för att kunna flyga hem hundarna. De fick pass, chipmärktes, fick sin andra vaccination mot rabies och de kastrerades. Sedan var det bara att vänta på att flyget skulle lyfta med hundarna mot Sverige och ett klimat kallare än något herrarna någonsin upplevt, men mot ett liv så fyllt av kärlek och trygghet, motion och mental stimulans som de någonsin kunnat drömma om.
To be continued…
