Ponera att du står på en relativt fullknökad buss på väg ner till stan. Människorna omkring  dig är upptagna med att se tillräckligt avvisande ut för att ingen ska försöka få kontakt med dem, eller också har de redan påbörjat dagens jobb med ett morgonmöte i telefonen. Kanske är mötet bara en täckmantel för att verka upptagen och på så sätt slippa undan all annan mänsklig kontakt. Ponera att busschauffören inte riktigt verkar ha vaknat. Eller kanske har han vaknat, men tänker på grälet han hade med frun kvällen innan. I vilket fall som helst så kör han ryckigt och uppträder inte särskilt förtroendeingivande. Bussen svajar över vägen och stöter då och då in i trottoarkanten med däcken. De passagerare som inte har morgonmöte börjar oroligt skruva på sig. Borde de kanske ha hoppat på en annan buss?

Ponera att du står där och funderar på huruvida du kommer att överleva fram till nästa hållplats där du definitivt tänker hoppa av, oavsett om det är där du skulle gått av eller inte. Ponera sen att du handlöst faller i armarna på en man som står snett framför dig när bussen plötsligt dundrar upp med ena hjulet på trottoaren för att sen dunsa ner igen med en smäll. Mannen fångar upp dig med starka armar och du kan inte undgå att känna doften av hans parfym. Den är precis lagom stark, sådär så att den bara precis kan anas, lite retfullt så att man vill dra efter andan likt en astmatiker för att få känna mer. Ponera att du är lyckligt gift, så du har absolut inget behov av att flirta med en främling på bussen, men ringen på fingret har inte gjort dig blind för hur andra människor ser ut. Mannen som fångat dig ser bra ut. Han håller i dig tills han är säker på att du är stadig på benen igen och ni skrattar lätt tillsammans. Mannen fäller en kommentar om busschaufförens inkompetens som förare och ni småpratar lite medan ni väntar på att få kasta er av bussen vid första bästa tillfälle och på så vis rädda livet som är i potentiell livsfara. Du märker, trots ringen på fingret, att mannen verkar var mycket trevlig. Han har en öppen blick där skrattet ligger på lur, rena drag, sympatisk skulle man rentav kunna säga. Mannen ler mot dig och  visar med handen att du gärna får gå först ut från bussen from hell när dörrarna öppnar sig vid nästa hållplats. Med fast mark under fötterna vänder sig mannen mot dig och säger att det var trevligt att få fånga dig. Sedan skrattar han vänligt och du skrattar tillbaks. Det skulle kunna uppfattas som en meet qute. Om du inte varit lyckligt gift alltså. Ponera nu att mannen med de skrattande ögonen, de sympatiska dragen och de starka armarna tar fram en cigarett, tänder den och drar ett par begärliga bloss. Ponera att du ser framför dig hur hela kakan sjunker ihop till en kladdig, oaptitlig deg framför dina ögon och det enda du kan känna är avsmak. Så kan vi ponera.

Det är natt. Människorna som bor i det blå huset i slutet av vägen ligger försjunkna i  en djup, fridfull sömn. Om man lyssnar noga kan man höra deras regelbundna andetag. Ansiktena på de sovande människorna är avslappnade, helt utslätade. Alla spår av oro eller stress som eventuellt präglar dem på dagen är just i denna stund helt utsuddade. En lampa i den övre hallen sprider ett svagt sken in genom de öppna dörrarna till sovrummen.

Allt är tyst och stilla. Eller är det det? Någonting, eller är det någon, stör tystnaden. Tassande steg hörs plötsligt, de rör sig med målmedvetenhet över golvet. Du känner mer än ser hur någon börjar ta sig upp i sängen, krypandes, ålandes. Du känner ingen rädsla, bara förundran över med vilken självklarhet personen som tagit sig upp i din säng knuffar undan dig för att själv få plats. Kylan i rummet blir med ens väldigt påtaglig när täcket med ett bestämt och häpnadsväckande starkt ryck dras av dig. Du stirrar ut i mörkret och möter ett par ögon.

”Du har tagit mitt täcke”, säger rösten och vänder sig på sidan, bort från dig med täcket i ett fast grepp under sig. Sedan blir allt tyst igen. Du ligger kvar, utan täcke, och undrar vad som precis hände. Du suckar och resignerar över det faktum att du inte kommer att få varken plats eller täcke under resten av natten och kurar ihop dig som en boll i ena hörnet av sängen. Tystheten sänker sig över huset igen. Det enda som hörs är andetagen på de fridfullt sovande människorna i det blå huset i slutet av vägen.

men jag måste säga att jag är mycket, mycket, mycket, trött på hostan som drabbat mitt lilla oskydliga barn. Hon kan ju för bövulen knappt andas när hon får sina hostattacker, trots astmamedicin! Vad ska man göra? Läkarna gör ingenting, de säger bara att vi ska öka dosen medicin. Hon har ingen feber och är inte dålig för övrigt, det är bara den jävla hostan som ställer till allt.

Förbannad vare astmahosta. Vi kan lika gärna gå all in och förbanna all hosta no matter what.

Jag är ingen sucker för starka färger på läpparna, jag gillar tvärt om att tona ner dem lite. Jag veeet att man har lipgloss nu för tiden, inte läppstift, men sen när har jag brytt mig om vad man ska och inte ska göra. Är det snyggt så bryr jag mig inte om hur ute det är.

Ännu ett bevis på att jag snart fyller tant:

Nu jäklar ska den här tanten lära sig att sticka. Till hösten ska jag ha klarat av att göra mig en sjal att ha över de gamla ledbrutna axlarna när jag rider. 

Dessa exemplar kan läsas om och om igen. Alltid hittar man något nytt, det beror helt på vad man är fokuserad på för tillfället. Just nu handlar det mycket om uppmjukning leder och muskler för min del, samt att skapa förtroende.