Det är natt. Människorna som bor i det blå huset i slutet av vägen ligger försjunkna i en djup, fridfull sömn. Om man lyssnar noga kan man höra deras regelbundna andetag. Ansiktena på de sovande människorna är avslappnade, helt utslätade. Alla spår av oro eller stress som eventuellt präglar dem på dagen är just i denna stund helt utsuddade. En lampa i den övre hallen sprider ett svagt sken in genom de öppna dörrarna till sovrummen.
Allt är tyst och stilla. Eller är det det? Någonting, eller är det någon, stör tystnaden. Tassande steg hörs plötsligt, de rör sig med målmedvetenhet över golvet. Du känner mer än ser hur någon börjar ta sig upp i sängen, krypandes, ålandes. Du känner ingen rädsla, bara förundran över med vilken självklarhet personen som tagit sig upp i din säng knuffar undan dig för att själv få plats. Kylan i rummet blir med ens väldigt påtaglig när täcket med ett bestämt och häpnadsväckande starkt ryck dras av dig. Du stirrar ut i mörkret och möter ett par ögon.
”Du har tagit mitt täcke”, säger rösten och vänder sig på sidan, bort från dig med täcket i ett fast grepp under sig. Sedan blir allt tyst igen. Du ligger kvar, utan täcke, och undrar vad som precis hände. Du suckar och resignerar över det faktum att du inte kommer att få varken plats eller täcke under resten av natten och kurar ihop dig som en boll i ena hörnet av sängen. Tystheten sänker sig över huset igen. Det enda som hörs är andetagen på de fridfullt sovande människorna i det blå huset i slutet av vägen.