De senaste dagarna har brandvarnaren på ett mycket tydligt sätt talat om att den hemskt gärna skulle vilja ha ett nytt batteri. Igår gjorde maken slag i saken och slängde med ett batteri i kundkorgen när han ändå var och handlade till den obligatoriska tacos-fredagen. Alva har bestämt att så skall vara och eftersom hon just nu är sjuk lät vi henne bestämma. Bara hon äter något alls så kan vi trycka i oss tacos ännu en fredag.
Hur som helst. Batteriet landade i hallen, tillsammans med alla andra varor, varpå maken deklarerade att nu var hans jobb slutfört, nu fick vi (jag och Alva) packa upp. Vi gjorde så och fortsatte sedan vår kväll, Alva utslagen på soffan och jag, visserligen också i soffan men inte fullt så utslagen. Batteriet glömde vi bort.
I morse kom jag på att man kanske måste sätta i batteriet också för att brandvarnaren skall bli nöjd. Det räcker tydligen inte att bara köpa ett. Alltså gick jag för att sätta i det. Bara det att det var borta. Jag letade och letade och hittade det inte. Frågade maken som slog i från sig med båda händerna och sa att han inte rört något i påsarna sedan det kom över tröskeln. Jag sa att jag packade ju upp det och la det på bordet igår. Då flikar Alva in, lite förstrött, att ”ja och sedan la jag det någonstans”. Jaså ok, vart då då? undrade jag såklart. ”Jaaa, du, jag la det antingen i köket, eller i vardagsrummet eller i pappas rum eller där uppe någonstans”, sa Alva obekymrat.
Men så bra då, då är ju området att leta på begränsat till inomhus i alla fall… Det är fortfarande inte hittat. To be continued…
Vilken härlig unge!