Jag får kommentarer om att jag inte har tillräckligt mycket åsikter, om att jag inte tar ställning till saker och ting. HAHAHA säger jag och tittar på maken som höjer på ögonbrynen och säger ”not true” som i ”Hon har så jävla mycket åsikter så en fjärdedel hade gjort vilken politiker som helst precis gredelin av avund.” Grejen är bara att det här inte är en sådan blogg. Den finns inte till för att uppröra.
Nu ska jag i alla fall ha en åsikt om något. Det rör det känsliga ämnet barn och deras utveckling. Igår la maken ut ett inlägg på sin blogg med en fråga om vårt barn är ett A-barn eftersom hon vid blott fyra års ålder lyckats ta min telefon och ringa upp honom för att be om att bli hämtade tidigare, typ kl tre istället för fyra, helt på egen hand.
Jag kan känna att det är ett jävla tjatande om vad barn kan och inte kan vid den och den åldern. Alltid ska det jämföras. Vad fan, barn är barn och de utvecklas i olika takt, men de allra flesta av dem lär sig att både gå, prata och tala i telefon så småningom. No worries.
Visst är jag stolt över mitt barn precis som varenda annan sund förälder skulle vara, om det så bara är för att hon lyckas ta på sig själv, vända upp en sandkaka eller som nu, ringa upp pappa själv från mobilen (vilket iofs inte är någon större bedrift eftersom de första femton namnen på uppringtlistan går till honom. Jag ringer jämt och tjatar om något som enligt mig är oerhört viktigt, för honom not so much) och dessutom ha koll på att klockan tre är tidigare än klockan fyra. Jag är jättestolt. Men varför ska vi börja prata om att vara A-barn eller inte.
Kan inte barn bara få vara barn alldeles i fred och leva i det paradis som man inte har samma rätt till när man är vuxen? Det paradis där man får leka kravlöst och bara vara i stunden och nuet. Där allt är möjligt och ens drömmar ännu inte tagits ifrån en av samhället. Ärligt talat, kan de inte bara få vara älskade precis som de är?