Jobbhelg innebär noll inlägg och abstinensen är stor. För att inte bryta bloggtraditionen i familjen helt har min man nu börjat blogga. Det som är bra med det är att jag kanske slipper lite av allt hans analyssnack som jag ändå inte bryr mig om, men som jag på ett artigt sätt (tänk lite kungafamiljen på skansen under nationaldagen) ändå låtsas lyssna på. Om jag ska försöka förklara hur långt min kära makes sportsnack har gått så kan jag säga att jag till hans stora frustration inte ens lyfte på ögonbrynen utan bara sa ”tackar” när han utan att blinka svarade rätt på hur gammal Boris Becker var när han vann sin första wimbledon när jag spelade Fråge Feud på min ajfån. Oh, besvikelsen i hans ögon när berömmet uteblev. Men vad kan jag säga, jag är så van vid att han briljerar med oviktig kunskap att jag förväntar mig att han kan svaren.
I alla fall, nu får han blogga av sig det värsta, så kanske jag kan engagera mig i resten. Ni hittar honom här.
Innan jag började jobba i fredags hann jag med en tur till stallet. Nästan hela familjen var samlad. Det kändes bra. Ja. 
