När Martin frågar mig om jag vill lägga mig i sängen och kolla på en film med honom och jag först är på vippen att säga något snorkigt men ändrar mig och känner att jag får bjuda till lite och säger ”ja gärna” och sedan föreslår en film om Coco Chanels liv istället för De omutbara, och han säger ”visst” och efter den tre timmar långa rullen säger att den var värd att vara vaken så länge för, då undrar jag om vi blivit experter på att undvika konflikter eller om det är det här som är äkta kärlek?
