Jo visst, kvinnor skall inte låsas i hemmen, utan möjlighet till egen karriär osv, osv, det är självklart. Jag är tacksam för alla tidigare generationer som kämpat för vår rätt till jämlikhet och allt det där, det är jag verkligen.
Men ändå, jag frågar mig titt som tätt om det verkligen är så dumt att vara hemmafru. För det är knappast så att de tidigare ”kraven” på kvinnorna om att sköta hem och barn och naturligtvis det sociala livet har försvunnit bara för att vi ska arbeta också. Vi ska göra alltihop. Superkvinnor är vi allihopa…
Jag säger inte att min man inte gör något här hemma för det gör han. Han är en bra pappa som spenderar mycket tid med sitt barn. Men ändå är det så att större delen av hans dagar går åt till jobb, först på jobbet, såklart, och sedan fortsätter det hemma med sånt han bara måste göra utöver det andra, lag/spelare/odds han måste läsa in sig på och vad det nu är. Det blir inte mycket tid över till hushållsarbete eller annat som vi är oense om prioritetsordningen på. Jag kan inte säga så mycket, jag har ju mina hästar som tar tid och aktar mig för att kasta sten.
Mina dagar består av att lämna barn på dagis, jobba, hämta barn på dagis, laga mat, umgås med barn, städa, lämna över till my man när han kommer hem, åka till stallet, komma hem och äta, skriva lite om jag hinner och orkar och så är det dags för sängen. Därutöver skall jag baka, handla, se till att vi har ett socialt umgänge med andra människor, bjuda ut mannen på dejt då och då så att vi får lite egentid som det så fint heter, tjata på mannen att han ska fixa något av det jag inte hunnit med själv och eventuellt skall jag klämma in något träningspass någonstans. För träna hinner man alltid, det är bara en fråga om prioritering, det säger de i alla fall på gymmen.
Jag erkänner att jag inte skulle ha något emot att bli försörjd och kunna ägna dagarna åt allt det där som jag nu måste pressa in någonstans, för att när man och barn kommer hem kunna ägna mig helhjärtat åt den familj jag valt att skaffa, det vill säga min man och mitt barn. Är det verkligen så fel? Så fult som det nästan ses som i dag? Måste jag vara otacksam mot tidigare generationers kamp, eller stå i vägen för jämlikheten för att jag vill ha mer tid med min familj?
Vad tycker ni? Hur ser era dagar ut?