Alva är alltså på Björkö. Helt skamlöst erkänner jag att det kan vara skönt att få vara själv en stund. Att inte vara den påpassliga mamman, alltid finnas tillhands. Det är skönt att kunna städa och veta att det kommer att förbli ordning på torpet mer än fem minuter efteråt. Kunna sitta och läsa en bok utan att springa ifrån var tredje mening, eller kunna skriva ostört kapitel efter kapitel. Eller som jag gjort idag, kunna vara i stallet utan att titta på klockan. Visst är det skönt.
Men när jag har kommit ikapp mig själv och njutit av tystnaden, då börjar den plötsligt kännas tryckande. Jag tittar på det renplockade vardagsbordet där jag suttit och skrivit fokuserat på laptopen ett par timmar och jag ser märkena av kritor, jacken efter tappade leksaker och ringarna från de små barnglasen. Det är nästan så att barnet som i ett slag är så saknat matrealiseras framför mig, framkallad av all den kärlek som fyller mitt bröst. På tal om bröst, visst har hon gjort att min dröm om ”långa fina bröst som mamma har” gått i uppfyllelse (det är sant, jag önskade mig det när jag var fyra år), men vad gör det när hon istället fyllt inte bara brösten utan hela min kropp med livslust och kärlek långt över alla möjliga gränser.
Alva, kom hem nu! Mamma har godis…