Jag ber Martin göra frukost. Alva tycker inte det är någon bra ide. ”Det klarar han inte”, säger hon.
Jag förstår inte denna misstro mot hans förmågor. Martin är bra på många saker. Kanske inte just att ta fram frukost, eller att skynda sig, men annat. Jag ber Alva räkna upp saker hennes far är bra på. ”Titta på sport”, säger hon och himlar med ögonen.
Jag kan inte säga emot detta, han är bra på att titta på, och framför allt kommentera sport. Men han är också bra på matte, att kompostera och sortera sopor och andra viktiga saker. ”Säger du det så”, suckar Alva och går därifrån. Jag ger upp och övergår till att fundera över var ungen får allt ifrån.
En stund senare sitter vi trots allt vid ett dukat frukostbord. Jag ber Martin gå och stänga av nyheterna som står på. Jag orkar inte höra om krig och döda barn när jag äter. Martin suckar och reser sig med ett ”stackars mig!”
Alva höjer huvudet från flingorna och frågar vad han sa. ”Stackars mig”, säger Martin igen. ”Vad sa mamma till dig?” säger barnet genast och jag undrar vad för slags hem det här egentligen är och hur dyra psykologräkningarna kommer att bli för barnet som måste ha rätt undermåliga föräldrar.