Visste ni att det inte får vara mer än en hund på bussen? Jag hade ingen aning om detta, och jag känner mig tveksam till om det verkligen ligger till så enligt lag och ordning, det kan ha varit busschauffören som kände sig lite dagen efter igår. Matchen och så ni vet.
I alla fall så blev jag och Challe stoppade när vi skulle hoppa på bussen från stallet med orden ”Vi har redan en hund ombord, du får ta nästa” och så slog dörrarna igen. Där stod jag med en valp i famnen mitt ute på landet och kände mig snopen. Jag blev inte ens arg, så snopen blev jag. Tjugo minuter senare hoppade jag på nästa buss där det inte fanns någon hund innan och vi var således välkomna.
Jag kan förstå att man kanske inte kan åka runt med en buss full med hundar, vart skulle allt folk få plats liksom, men Challe tar inte upp mer plats än vad jag gör eftersom han sitter i mitt knä, längst bak i bussen där ingen förutom A-lagarna vill sitta ändå. Att han inte gör något väsen av sig kunde ju inte chauffören veta, men just for the record så gör han inte det heller. Enda gången han har skällt är när Martin blir för exalterad över något, något litet mål i någon liten EM-match eller så, eller när han dundrar ner för trappan. Det är så himla skönt att Challe reagerar på det, för äntligen, äntligen, har Martin börjat ta sig upp och ner i huset som något som kanske kan liknas vid en människa istället för en hel hop med elefanter. Att det skulle behövas en hund till att säga till honom, som jag har tjatat i alla dessa år (typ tre, sen vi köpte huset).
När jag ändå är i gång så kan jag säga att Challe är bra för uppfostran av Martin även på andra vis. Tidigare agerade Martin hund här i huset, jag tror att jag har nämnt det någon gång förut, och åt allt som låg inom räckhåll utan att nödvändigtvis veta vad det var han stoppade i sig. Jag har på olika sätt försökt förklara att det kan vara skadligt att hålla på så, rätt som det är kanske det han stoppar i munnen är giftigt. Alva lärde sig det på några veckor, sedan har hon aldrig stoppat allt hon fått tag på i munnen, men Martin har jag kämpat med i sex år. Nu har det i alla fall blivit hejd på honom, eftersom det inte finns så mycket kvar att få i sig då Challe redan tagit det. Smulor på golvet och sånt. Rester som inte är rester man gärna äter dagen efter har han också slutat sluka och behöver inte tycka att ”det är onödigt att slänga”, eftersom jag är snabb med att lägga det i Challes matskål och den har han än så länge låtit bli att ge sig på. 
Inte välkommen på bussen