Min man brukar klaga på mig när jag lägger ut för mycket bilder på bloggen. Inte för att det är fel att lägga ut bilder utan för att han vill att jag ska skriva smart och roligt istället. Vara en åsiktsmaskin eller vinkla nonsenstexter så att läsaren ändå sitter där och skrattar gott. Jag förstår vad han menar och jag kan väl kanske eventuellt hålla med honom till viss del. Men eftersom jag i själ och hjärta är en obstinat tonåring, min pensionärskropp till trots, måste jag ju bara göra precis tvärtom. Det är så dumt det där, när han säger saker som egentligen stämmer och som jag inte kan göra bara för att han har sagt det.
Man kan tycka att han borde ha lärt sig hur jag bäst bör hanteras efter nästan sex år tillsammans. Att det inte funkar med de vanliga grejerna som till exempel ”Jag tror inte att du kan” eller ”Nu måste du…” eller ”Kom igeeeeen nu!” eller ”Du får inte…” Nope, det har bara motsatt effekt på mig. Säger man så blir resultatet ”Okey, det står dig fritt att ha misstro till mig, det betyder inte att jag kommer att anstränga mig för att motbevisa dig” eller ”Jag MÅSTE ingenting hör du du” eller ”Varför?” eller ”Det får jag visst!” Nej när det kommer till mig så måste man ta mig med list. ”Det gäller att ta dem med list sa mormor och knäckte lössen med tårna” som Pippi säger. Man kan också ta en genväg om man så önskar. Likt ett barn fungerar jag allra bäst med beröm och smicker, i lagom avvägda mått. Det får inte bli överdrivet mycket, då fattar jag misstankar och drar mig undan. Det gäller att balansera på den sköra linan ”lagom”. Ganska ironiskt eftersom ingenting annat med mig är lagom utan väldigt mycket antingen eller.
Alla ni som nu tycker synd om min stackars man som inte kan ha det lätt med att tampas med en sån som jag har säkert rätt. Det är jättesynd om min man. Men det har i alla fall fört det goda med sig att han förfinat sin förmåga att umgås med barn så till den grad så att han är hela kvarterets favoritlekfarbror. Alla barnen älskar honom. Så även jag.