Ja vad ska jag säga. Resultatet av första lektionen med Lisa Johansson (Centrerad ridning) var att jag var nära att kräkas och nästan ramla av. På riktigt.
Jag är en tämligen svankryggad dam, åldern skulle man kanske kunna tro men se jag har alltid sett ut sådan. Kan kanske vara uppskattat i vissa lägen, men rakt inte när man rider. För att råda bot på detta fick jag göra lite andnings- och visualiseringsövningar redan på marken för att lättare hitta känslan till häst sen. När jag suttit upp och ridit en stund började Lisa greja med mina ben, dra i dem och tänja lite lätt eftersom mina höftböjarmuskler är för korta och tighta (det enda som är tight på mig för tillfället) och jag trodde jag skulle dö. Varmt var det också. Till slut var det precis som att något lossnade och jag kunde sjunka tillbaks på sittbenen och hamnade i en perfekt sits. Med den perfekta sitsen följde också ett illamående utan dess like och jag blev så yr så jag var tvungen att hålla i mig i sadeln för att inte åka av. Det tjöt i öronen och jag visste knappt vart jag var under några minuter. Man kan säga att spänningar släppte. När jag inte längre riskerade att bära mig illa åt rakt över instruktören om man kan uttrycka sig så, kändes huvudet plötsligt väldigt lätt och jag gäspade och gäspade och, ja, gäspade. Sen babblade jag oavbrutet, utan att kunna stoppa det. Lisa bara skrattade. Resten av lektionen kommer jag inte riktigt ihåg, men jag tror det gick bra.
Jag fick några övningar att göra hemma och vi ska ses om två veckor igen. Jag längtar.