Det här blir Martins tionde år som galen löpare runt Lilla London. Göteborg alltså. Sex av de åren har vi varit tillsammans och fem gånger har jag stått och gapat mig hes någonstans utefter banan. Martin har inte sett mig en enda gång. Däremot har han sett mina kompisar som har stått precis bredvid mig. Jag vet inte hur jag ska tolka det och har nu lagt ner skiten. Det känns inte riktigt, vad ska jag säga, meningsfullt. Det enda som skulle få mig att krångla mig ner på stan med en tre och ett halvt-åring en dag som denna är för att sälla mig till den smarta grupp av människor som brukar duka upp med grillar, öl och solstolar på strategiskt vald plats. Bredvid sig har de skyltar med den högst berättigade frågan ”Varför?” skriven med versaler. Det skulle dock kräva varmare väder än de åtta grader termometern visar på just nu. Jag sparar röst och krafter tills imorgon när Alva ska springa istället.
