Läser i Aftonbladet om att stress kan döda Sabine. Jag känner själv samma sak ganska ofta. Särskilt runt matdags. God damn it vad jag tror att jag ska dö då, på fläcken, rätt av. Inte svältdöden, det är svårt att dö på sådant sätt vid ett dukat bord, men tjatdöden. Är det inte Alva som tjatar på mig om någon Hello Kitty-tidning eller sina längdhoppsmeriter (hon hoppar ca 130 cm, det är rätt stort) så är det jag som tjatar på henne.
Sittkvarpåstolenochätdinmatnejdufårintetaenglassdrickliteocksåmenätnåtdåsittpåstolen ända tills jag ger upp och säger att hon ska ta en nektarin och sätta sig i soffan så länge. Tills jag har fått i mig något och orkar med. Eller tills hon har blivit gammal nog att inse att det är bra att äta.
I kväll tog vi en paus från tjatet vid matbordet och stressdöden, Martin och jag. Vi åt på ett ställe där toaletterna luktade fräschare än själva restaurangdelen, som i princip luktade utspilld öl och inpyrd rök. Men vad gör det när man sitter i solen på uteserveringen?