Min dotter tycker att hon sovit länge om hon sover till kl 06:30. Min man, som brukar vara den som får ta det första, tidigaste passet, håller med henne. Jag däremot kan inte för mitt liv förstå vad de snackar om. Halv sju är inte länge. Halv nio är länge. Jag kan i nödfall gå med på att det är acceptabelt vid halv åtta. Tidigare än så kan någon annan ta det jäkla guldet som utlovas tidigt på morgonen.
Nu är vi i alla fall uppe sedan länge, dottern är lämnad på dagis, mannen har tuffat iväg till sitt kontor och jag ska strax sätta mig vid mitt. Skrivning står på schemat. Men först ska jag röja undan kaoset som mina två inneboende (läs man och dotter) har lämnat efter sig.
Och ja, jag vet redan nu att jag kommer att få backning på det här.