Hungern har börjat ta ut sin rätt och jag bestämmer mig för att göra pannkakor. Alva hjälper mig att blanda till smeten. Utan att jag reflekterat över det (fy på mig) har valpas sagt ifrån att han vill ut och det händer en olycka på hallgolvet. Suck och fram med trasor och skurmedel. Alva får fortsätta vispa smeten medan jag torkar pölar för brinnande livet. Då hörs plötsligt ett litet ”oj då” från köket och i nästa sekund dränks både bänk, stol och barn i pannkakssmet. Valpen slickar i sig från golvet för glatta livet och är snart ingeggad från nos till öron han med.
Jag älskar mitt liv, jag älskar mitt liv, jag älskar mitt liv…
