Jag har så otroligt mycket jag skulle vilja säga om flygplanskraschen igår, om huruvida det är rationellt eller inte att vara flygrädd och om att det är säkrare att flyga än att åka bil. Jag skulle kunna ösa ur mig i timmar om det faktum att planen idag är så tekniskt avancerade att piloterna står handfallna om datasystemet börjar krångla. Jag skulle kunna gorma om att det närmast känns som ett hån att prata om att det statistiskt sett krävs att man flyger varje dag i 14000 år innan man är med om en olycka, bara timmar efter att 150 personer har dött, däribland två spädbarn och en skolklass med barn, i just en krasch. Att man kan få hjälp att komma över sin flygrädsla om man bara söker hjälp. Att den handlar om kontrollbehov.
Men, jag ska inte göra det. Det kommer inget gott ur det. Jag vet att det är farligare att åka bil. Men, det spelar ingen roll vad förnuftet säger, eftersom samma förnuft säger att om man råkar sitta på ett dömt plan (vilket ju i själva verket mest är ett rent lotteri om huruvida man gör eller inte, eftersom det i praktiken inte är så att man måste flyga varje dag i 14000 år innan man kraschar, det handlar mer om att man råkade hamna på fel plan, statistiskt sett) så går det jäkligt illa. Jag ska dock inte prata mer om det heller.
Det enda jag tänker säga är att mina tankar har varit hos de anhöriga sedan jag hörde om olyckan igår. Jag vill tala om hur jag slits itu när jag tänker på hur två mödrar måste ha suttit med sina bebisar i famnen och vetat att de skulle dö tillsammans. När jag tänker på en skolklass barn som slutade sina dagar mot en bergvägg. Jag sörjer med var och en av de anhöriga till de 150 personer som dog, utan att känna någon av dem. Det behövs inte. Jag är människa och som sådan förstår jag hur omöjliga känslor de går igenom just nu. Det finns inget annat ord än omöjliga.
Jag vill verkligen beklaga sorgen, i ordens allra innersta betydelse.