Eftersom matchen igår inte var något att se skulle maken passa på att lägga sig tidigt. Jag vet precis hur det brukar bli när han ska lägga sig tidigt, men jag sa inget. Jag bara log så där försmädligt som man kan göra när man vet att man har rätt om något men inte orkar engagera sig med att uttala sig.
Som sagt, matchen var väl ingen höjdare. Jag såg enstaka inlägg på twitter om att det var lika bra att byta kanal. Själv hade jag ingen aning eftersom jag inte orkade bry mig om att titta överhuvudtaget. Om inte tv:n stått på hade jag inte ens haft koll på att det var match. Maken förbjöd mig att uttala sådana hädelser så att någon hör dem, men jag brukar inte bry mig så mycket om vad han säger när det gäller sport. Om jag skulle lyssnat på allt taktiksnack, laguppställningar, vem som spelade vart -68 eller -07 eller när jag bara var en tanke, varför domaren har fel och så vidare, ja då hade mina öron blött så mycket att jag fått svårt med blodförsörjningen.
Maken tog sig ändå så långt som till sovrummet i hyfsad tid. Där satte han på radion och genast började någon skrika något alldeles väldigt. ”Vad stressad han låter”, sa jag för att verka lite intresserad. Maken bara himlade med ögonen och utbrast ”Du vet väl ändå vem det är?!” varpå jag naturligtvis nekade till sådan kunskap. Hand slår i panna och maken sliter av lite hår. På sig, inte mig. ”Snälla, försök. Det är LASSE GRANQVIST! En av de största älskling.” Uppgiven min som jag inte orkar bry mig om riktigt, jag vet att utbrottet snart går över. Jag ska ändå erkänna att det är något med rösten som skriker ”Det är mål, det är mål, det är mål!”, som känns bekant, men om jag skulle sagt det skulle det aldrig blivit någon ände på föreläsningarna från maken. Den andra snubben som också kommenterar är tydligen Ralf Edström. Jag tror att han har spelat fotboll förr eller nåt. Jag säger inget om att jag kanske vet vem det är i hopp om att maken ska tröttna på mig och lyssna på radion istället, och det lyckas. Maken vänder mycket riktigt uppmärksamheten mot radion igen.
I ögonvrån ser jag hur spänd han är, maken. Hur han hoppas på ett mirakel. Hur han ändå någonstans i sitt fotbollshjärta vägrar ge upp hoppet om att underläget 0-4 kan tas igen, hur Sverige ändå kan ha en chans. Och de har de. Sista minuten höjder till och med jag blicken från laptopens skärm och lyssnar spänt. Jag förstår att det här faktiskt är något ganska stort. Jag förstår att det är viktigt för maken där han sitter, närapå tårögd, och försöker behärska de extatiska spasmer som skakar honom när Rasmus Elm sätter 4-4 målet. Han tittar på mig med en dimma för ögonen, minen är salig, när han med förvånansvärt behärskad röst säger att han tänker gå ner och sätta på tv:n nu. ”Älskling, det var Elm som gjorde målet. Din Elm, han som du gillar. Du är väl glad nu, visst?”
Och jag är glad. Det är konstigt, men jag är faktiskt glad över något som hänt på en fotbollsplan. Jag fattar att det är något som är en bragd. Framför mig på skärmen exploderar twitter och jag känner att det är helt ok med alla hyllningar till Zlatan, Elm och resten av gänget. Särskilt till Elm. Jag gillar Elm.
Det skedde ett mirakel igår kväll. Jag brydde mig om fotbollen. På riktigt.