Att vattnet som kommer ur kranen hemma i bostaden går att dricka är något självklart i Sverige. Så är det inte överallt, det vet vi. I själva verket är det rätt få ställen som har så rent vatten som det i Sverige. Istället får man köpa på flaska. I ärlighetens namn känns det väldigt knepigt att bära hem vatten i plastdunkar som sedan skall tas om hand på något sätt. Förhoppningsvis genom att återvinnas, men jag hyser inget större hopp om att det är den vägen flertalet flaskor vandrar, om man så säger.
En enda fördel har jag kommit på med köpevattnet och det är att man hushåller med det. Jag tror inte att jag hällt ut en enda droppe. Inte för att jag i vanliga fall har för vana att slösa med vatten, även om vi har gott om det i Sverige, men jag tycker inte man gör så. Istället brukar jag vattna blommorna med de skvättar som eventuellt blir över i glasen. Men nu dricker jag minsann upp varenda droppe. Värderar dem för vad de är: Något som måste köpas för pengar, något jag är privilegierad nog att kunna skaffa mig och min familj. Alla har inte samma möjlighet. Det finns så många barn (och vuxna naturligtvis) som blir sjuka för att de inte har rent vatten. Vad kan vi göra för att hjälpa? Något måste vi som har haft turen att födas i ett land utan krig, svält och törst kunna göra. Den slitna devisen ingen kan göra allt men alla kan göra något stämmer naturligtvis inte mindre bara för att den känns något trött. Därför tänker jag stödja Unicefs arbete för att ge människor vatten de inte dör av. Det kommer inte förändra världen, men om det kan göra skillnad för ett enda barn så är det värt det.