Vissa dagar tänker jag att något måste jag ha gjort rätt här i livet. Som idag. Alva och en av hennes bästa och äldsta vänner (vid närmare eftertanke är det nog den kompis hon haft allra längst, de var två och tre år när de lärde känna varandra) fick gå själva till torget med en peng för att köpa något till sig själva. De var borta en stund och mamma-paniken hann sätta in, även om jag intalade mig att de bara passade på att njuta lite av att få känna sig stora och att ingen hade rövat bort dem. När de kom hem såg de glada, uppspelat och förväntansfulla ut. Händerna höll de bakom ryggen.
”Mamma jag hade tänkt att köpa en snöglob med en gulduggla i men jag ångrade mig och köpte den här istället”, sa det älskade barnet och trollade fram en inslagen blomma.
Jag lovar, det var nästan att tårarna kom, så glad blev jag. Och jag tänkte att något måste jag ha gjort rätt här i livet som förtjänat en sådan dotter. Jag är så tacksam, så privilegierad.