Igår och idag har jag varit ute och löptränat. Haha, den var rolig, det har jag inte alls det. Jag har joggat i gångtempo, så skulle det ju stå. Knappt 3 km av plågad hals och värkande knän, sedan har jag gett upp båda dagarna.
Varför utsätta sig för denna plåga när man kan rida? ”Det är så skönt”, säger folk. Pyttsan säger jag. Med folk menar jag förstås Martin. Jag brukar stirra ilsket på honom när han kommer med sådana tokigheter, men just de här två dagarna har jag dragit på mig träningskläderna och gett mig av med barn (i vagn), hund (i koppel) och en mycket förvånad make i släptåg. Allt för att försöka vara en bra och förstående fru som delar min mans intressen.
Fast visst måste jag säga att det är rörande att se hur glad maken blir över mina ansträngningar. Det är nästan så att det är värt att bli invalid och svettig på ryggen. Men bara nästan.