Det florerar en massa ”love doesn´t care what size you are…” grejer på nätet. De skickas som kedjebrev, de läggs ut på Facebook och så vidare. Och visst, kärlek ska inte ha med utseende att göra. So far so good. Men jag känner ändå att det här är ett begrepp jag inte kan gå all in på.
För om vi tänker efter lite, är det då inte så att vi vill den vi älskar väl? Om den vi älskar misshandlar sig själv, må så vara genom att äta för lite likaväl som för mycket, borde vi inte göra något åt det då? Inte vill vi väl se den vi älskar äta sig osunt tjock eller svälta sig osunt smal? Precis som vi borde reagera och säga ifrån om den vi älskar gör andra saker som inte är bra för en, som att jobba för mycket, stressa för mycket, ta på sig för mycket… Jag önskar att de som älskar mig hade sagt ifrån och hjälpt mig ta tag i saker innan jag kraschade rätt in i väggen, även om det faktum att jag gjorde det har tagit mig dit jag är idag vilket jag är väldigt glad för.
Kontentan är att jag inte håller med om att vi bara ska blunda rätt av för hur andra ser ut. Nu pratar jag inte om utseende som sådant, skönhet kommer med utstrålning och den kommer alltid inifrån, utan jag pratar om huruvida någon lever på ett skadligt sätt. Jag anser att vi är för rädda för att trampa folk på tårna, vi är rädda för att såra och vi strävar så mycket efter att vara öppna och toleranta att vi inte säger något ens när vi borde. Jag menar inte att man ska klampa omkring och vräka ur sig att folk är för tjocka eller för smala, men vi borde på något sätt agera. Jag menar att vi borde prata med de vi älskar, inte slänga ur oss saker ogenomtänkt för att klanka ner på någon.
Att stå bredvid och titta på medan någon misshandlar sin kropp på vilket sätt det än är är inte att älska enligt mig. Så jo, det spelar visst roll vilken storlek man har. Inte för människovärdet, men för livsvärdet. Jag hoppas att jag inte behöver förtydliga att jag inte pratar om att lägga på sig några trivselkilon, jag pratar om storlekar som faktiskt är osunda och på sikt farliga. Åt båda håll, både tjocka och smala.
Nu sätter jag mig ner och väntar på att bli lynchad.
Till viss del håller jag med dig, men tror att majoriteten av oss ”sunda” som har en partner med ett osunt beteende gör eller har gjort vad vi kan för att förmå personen att välja en annan väg. I slutänden är det tyvärr ändå den ”osunde” som måste vilja förändra, vara motiverad och genomföra. Vi andra kan inte göra jobbet, bara stötta och peppa. Balansen mellan att vara stöttande och rådgivande resp. att uppfattas som gnällig, kritisk eller icke älskande är att gå på slak lina.
Tillägg:
Det är inte lätt att stå bredvid och tvingas titta på när en närstående gör de osunda valen. Man blir orolig för personens hälsa och samtidigt blir man arg och frustrerad över att h*n gör som h*n gör.
Bra Maria. Exakt så. Jag tror att Linnea menar att man inte kan/borde stötta ett osunt beteende hos ngn man älskar.
Men det är som sagt svårt att inte bli gnällig…
//Mannen