Jag ska inte säga att jag inte gillar sport för jag likar ju ridning och det räknas än så länge, av de flesta i alla fall, som en sport. Det finns en del nissar som påstår annat, men vem bryr sig om dem? Alltså, jag gillar viss sport, men jag tycker inte om tävlingar. Det är så sorgligt alltihop, så många som kämpar och de flesta måste förlora medan bara en (eller ett lag) vinner. Ledsamt.
Jag brukar hävda att jag inte ens uppskattar spänningen. Inte ens på OS. Det skulle möjligen vara vissa delar av friidrotten då kanske, men nu för tiden känns det också rätt visset. Men i själva verket är det inte sant. De gånger jag suttit som publik på tex Horse Show har jag bitit på naglarna, ta mig fasen till och med på knogarna, när Sverige ridit. När RGB hoppade i Scandinavium i februari kunde jag knappt titta ens. Spänningen är olidlig och jag rycks med totalt. Varför kan jag då inte erkänna det? Jag vet inte. Kanske är det för att jag då av min man skulle tvingas titta på all sport, till och med damfotboll och handboll, som är bland det tråkigaste jag vet. Eller så beror det på något annat.
Just nu, i dessa OS-tider, håller jag tummar och tår för alla som är med och slåss om medaljerna. Problemet är då att jag blir lika glad för alla som gör bra prestationer och rörs till tårar när engelska barn och fruar springer in på banan för att gratulera vinnare, men jag gråter en skvätt även för alla de som inte tar sig ända fram. De har ju kämpat lika väl. Oh besvikelse! Nä, tävlingar är inget för mig. Inte egentligen.
Nu ska jag titta på Lisen och de andra. Kom igen! Kämpa!