Eftersom mitt schema inte tillåter bloggande på helgerna har jag sett till att skaffa timer på bloggen så att jag kan skriva i förväg och bestämma när inläggen skall postas. Detta är ett tidsinställt inlägg.
Den som trodde att det är enkelt att vara författare bör tänka om. Det är inte bara att sätta sig och smattra ner en bok medan man vickar på tårna och njutningsfullt häller i sig morgonkaffet. Om man nu hade druckit kaffe alltså.
Tänk er i stället följande scenario: Du har ett barn på snart fyra år som bestämt uttrycker sina åsikter om kläderna du valt för dagen (till barnet alltså, än så länge kanske barnet låter dig klä dig hur du vill). Vidare uttrycker barnet bestämda åsikter om frukosten du satt fram på bordet. När ni diskuterat färdigt och du kanske, men bara kanske, har fått din vilja halvvägs igenom är ni på väg till dagis. Fast egentligen är ni inte på väg till dagis, utan till förskolan och det ska du som skribent vara jäkligt noga med att inte säga fel på. Framme på förskolan väntar ett avskedskalas som kan sluta på två sätt. Antingen springer barnet iväg utan att ens se efter dig eftersom kompisarna är mycket viktigare. Eller så klamrar barnet sig fast vid dig och vill inte alls gå in. Båda alternativen hugger lite i hjärtat och lägger sordin på arbetet du tänkt lägga ner framför datorn under förmiddagen. När barnet är lämnat är det dags för hunden att få lite motion. En runda i skogen är bra för både kropp och själ, men det stjäl en del tid från skrivandet. När du väl kommer hem inser du att tvätten inte har hängt sig själv medan du var borta och ligger och surnar i maskinen. Och hunden lämnade inte golvet direkt skinande, så en omgång med moppen är nästan nödvändig om du ska kunna slappna av vid datorn sen. Och disken står och skriker åt dig att du borde ta tag i den ”eftersom du ändå är hemma”. Precis när du satt dig inser du att du själv inte ätit någon frukost och nu är det snart lunchdags. Bara att ställa sig vid spisen. När magen fått sitt kan du äntligen sätta dig och skriva några rader innan det är dags för hunden att gå ut igen. När du är ute med hunden ringer telefonen och dagis, förlåt förskolan, meddelar att barnet är sjukt så kan du vara vänlig att hämta? Med barnet nerbäddat i soffan och filmen går varm på tv:n smyger du iväg för att hämta datorn för att få ihop ytterligare några rader. Barnet vill dock inte ligga själv i soffan och det blir ganska omgående en strid om vems datorn egentligen är och huruvida den är ett arbetsredskap eller en leksak. Lagom till att mannen ska komma hem sitter du med huvudet i händerna och det liksom rycker i hela dig av frustration och stress. Precis då, när du är nära ett sammanbrott, råkar du titta på ditt feberrosiga barn och känner hur kärleken till den lilla kraken svämmar över och inser att ingen text i världen någonsin kan vara viktigare än just detta barn. Åt skogen med deadlines och lämningar.
Barnets far kommer hem och du lämnar med varm hand över hemmets åtaganden till honom och kan till sist sjunka ner på stolen och frenetiskt skriva i alla fall hälften av det du borde gjort den dagen samtidigt som du påminner dig själv om att detta är något du valt, både hunden, barnet och skrivandet. Och du älskar dem alla tre.
Egentligen handlar skrivandets konst om en enda sak: Att sätta sig på rumpan och skriva, oavsett kaoset runt omkring dig. Och att gilla läget trots skitiga golv och surnad tvätt.