Till slut kom det

Sammanbrottet. Tröttheten tog ut sin rätt efter den senaste tidens prövningar i form av sjukdomsbesked, en massa jobb, sjukt barn, oro över försvunna barn och sömnbrist. Mitt inne på Mc Donalds, i väntan på maken, brast det plötsligt när radion började spela en låt i moll. Tårarna sprutade fram utan att jag kunde hejda dem och folk runt mig började titta åt mitt håll och blev synbart oroade över att inte veta hur de skulle hantera den ovanliga situation de hade framför sig. Det är kanske inte så ofta man ser en vuxen kvinna sitta storgråtandes inne på en hamburgersylta.

Ganska snart kom en kille ur personalen springande och undrade hur det var fatt. Åh denna söta varelse, det värmde hjärtat så även om det fick mig att hulka och snörvla ännu mer. Gästerna vid bordet bredvid mig kom också fram och frågade vad som hänt och om de kunde göra något. Välsignade människor! Jag tackade förstås och mumlade något om försvunna barn och operationer och gick ut för att möta maken i förhoppning om att frisk luft skulle sina tårarna. Det gjorde den. Frisk luft och sömn hjälper mot mycket.

Nu efteråt förstår jag inte hur jag kunde tappa det så. Men jag antar att det finns gränser som är oförsonliga, en punkt där man inte längre har kontroll och känslorna helt tar över. Min läxa för dagen är att jag inte får slarva med sömnen så till den milda grad som jag gjort det sista. Den sista nattens knappa tre timmar tillsammans med föregående tids nattsudd och tidiga morgnar och jobbiga besked var lite overkill. Nu mår jag bättre. Nu mår jag bra. Nu har jag lärt mig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.