Två mammor och tre pappor

Såg ni på ”Min familj” på barnkanalen igår? Det är en ny serie där barn får presentera sina familjer. I gårdagens program var det en tjej som hade en storebror, en lillasyster, två mammor och tre pappor – och så en hund (som var pappa till tolv barn).

Jag blev konfunderad över hur det hela hängde ihop eftersom det inte gick jämnt upp så att säga. I mitt stilla sinne undrade jag också hur de skulle toppa den här rätt ovanliga konstellationen i kommande program. Jag hyschade på både maken och Alva för att riktigt kunna höra förklaringen på hur banden var knutna. Alva var inte alls lika brydd. ”Men mamma, en av dem är säkert pappa till hunden”, var hennes förklaring. Sedan var hon färdig med grubblandet och övergick till att utbrista i hur söööööt hunden var.

Det är ganska fantastiskt det där. Hur barn är så totalt utan fördomar och värderingar. Deras uttryck för dessa otrevliga egenskapar som så småningom träder fram kommer alltid från oss vuxna. Barn i sig själva är öppna och sätter inte upp ramar för hur världen och samhället skall se ut. Oh om vi ändå kunde bevara detta hos dem, istället för att beröva dem deras öppna sinnen och deras fantasi. I mina ögon är det ett av de värsta brott vi vuxna utsätter våra barn för (naturligtvis undantaget verkliga brott av vanvård, misshandel och övergrepp som för många barn utsätts för).

Nu var det inte så att jag la någon värdering i hur just denna familj valt att leva, jag var mer genuint nyfiken över logistiken i det hela. Det visade sig att varje mamma hade barn med varsin pappa och den tredje pappan var gift med en av de andra papporna. Och mammorna var gifta med varandra. Hunden hängde med utan presenterade föräldrar. Flickan i filmen sa att det var så konstigt att den vanligaste frågan hon fick var vem som var hennes riktiga mamma. ”En av dem är den som jag låg i magen på, så det är väl hon då, men alla är mina riktiga föräldrar”, sa hon. Så fortsatte hon med att säga att det var skönt att ha så många vuxna i familjen. En massa mor- och farföräldrar hade hon också. Och mängder av kusiner. ”Jag vet inte ens hur många jag har, men det är mer än nio”. Det kan jag tänka mig. Jag har elva kusiner och då har jag ändå bara en mamma och pappa.

Visst är det fint att vi själva väljer hur vi bildar vår familj. Den kan se ut precis hur som helst och allt är rätt bara alla mår bra. En familj behöver inte  bestå av blodsband sägs det, man kan själv skapa den med människor man möter i livet. Så är det säkert. Själv har jag aldrig fått så starka band till någon att jag kallar dem min familj, förutom min vanliga kärnfamilj bestående av mamma, pappa och syskon, men jag tvivlar inte på att det finns andra som gör så. Underbart för dem. Ibland kan jag önska att jag hade jobbarkompisar eller vänner som stod mig så nära att vi betraktade varandra som familj, men så är det inte. Det närmsta jag kommer är i så fall min äldsta vän Anna och hennes föräldrar som i mångt och mycket var som extraföräldrar när jag växte upp eftersom vi mer eller mindre bodde hos varandra. De betyder fortfarande oerhört mycket för mig och jag tänker på dem på ett helt annat sätt än andra vänners föräldrar.

Jag vill slå ett slag för alla familjer där ute som skapats av kärlek till varandra och barnen. För att bevara våra barn fördomsfria, kreativa och fantasifyllda. Cheers to you!