Idag går naturligtvis mina liksom, antar jag, många andras tankar till djurskötarens anhöriga. Det som har hänt är en tragedi, något annat ord finns inte även om det redan är flitigt använt i detta sammanhang. Det är naturligt att man vill ha en syndabock att skylla på när dödsolyckor händer, vilket i det här fallet torde bli vargarna. Men trots den stora förluts det anhöriga precis lidit, önskar och hoppas jag ändå att man kan fokusera på kärlek och stöd till dem och inte hat mot vargarna.
Min dotter har flera gånger frågat mig om vargar är farliga, särskilt efter det att vi fick hem Challe. Det är inte så konstigt tänker jag, eftersom barn matas med att vargar är hemska odjur som dödar människor (och grisar) i många barnböcker. De målas upp som djävulen själv och rädslan, som finns någonstans inom oss alla, väcks till liv. I verkligheten är vargarna dock långt ifrån så farliga som sagorna vill ha det till. Visst är de rovdjur och kan orsaka stora skador, eller till och med döda en vuxen människa, men det är extremt ovanligt att det händer. Det är vanligare med skador och attacker på människor från björnar än från vargar, men i sagorna beskrivs björnarna som trevliga och mysiga varelser. Varför är det så?
Jag försöker lära min dotter att vargar inte är farliga om man låter dem vara i fred. De är stora och starka och de äter kött, men de brukar inte ge sig på människor. Vilda vargar håller sig i regel borta från oss och det är relativt lätt att läsa deras signaler, i alla fall om man är van vid hundar. Självklart ska man ha respekt för dem, precis som för alla andra djur, de är trots allt rovdjur och kan vara farliga. Särskilt när vi tagit dem ur sin naturliga miljö, satt ihop dem med andra vargar som inte hör till deras familj och låter dem vänja sig vid oss så till den grad att de tror att vi också är vargar och således bör kunna deras regler och signaler. Olyckor kan hända och då får det stora konsekvenser. Det är sorgligt, hemskt och tragiskt. Men jag kan omöjligt tycka att det är vargarnas fel!