Jag är engagerad i och brinner för både djur- och människorättsfrågor. Jag har svårt för att blunda för andras öden, de som har haft mindre tur i lotteriet om var och till vad man föds. De som inte kan prata för sin egen sak, de som är utsatta och utlämnade. Förmodligen började det redan när jag var barn, eftersom mina föräldrar brann för samma sak och visade det i handling på en mängd sätt. Dessutom har jag en syster som hamnar i ”facket” utsatta människor på grund av funktionsnedsättning och svåra perceptionsproblem. Detta medför att jag på mycket nära håll sett hur saker och ting fungerar (eller inte fungerar) och hur man blir bemött när man inte kan sälla sig till gruppen av ”normala” eller tillhör en grupp som inte anses tillföra särskilt mycket till samhället. Jag vet också att både du och jag kan hamna där imorgon eller nästa vecka eller om tre år, även om vi är friska och krya idag, så vi borde inte känna oss så jävla överlägsna andra. Jag har sett stora företagspampar som hamnat helförlamade i rullstol för resten av sina liv efter olyckor på semestern och tidigare friska människor som plötsligt slås ut av sjukdomar. Vi skall inte vara så himla kaxiga, det är en sak som är säker.
Hur som helst, detta är något jag brinner för som sagt, precis som jag också älskar inredning, mode, film, tv-serier, litteratur, att resa och andra mer ytliga saker. Men på något sätt tycks det reta folk rätt avsevärt att jag tar ställning för djuren och de som har det sämre än oss. Jag kan inte för mitt liv förstå varför. Säger jag att jag är vegetarian så möts jag av rynkade näsor eller flackande blickar i vanliga fall, rent aggressiva eller åtminstone hånfulla verbala attacker i värsta. Säger jag att jag vill göra skillnad för djuren som utsätts för djurförsök eller hålls fångna för människors nöjes skull så möts jag av tystnad eller kommentarer att det är ju bra men det är viktigare att hjälpa människosläktet först. Säger jag att jag engagerar mig i att hjälpa människor som är på flykt, svälter eller dör till följd av att de inte har rent vatten så säger folk att ja, jo, men man kan ju inte rädda alla och man måste ju leva sitt eget liv eller man skall hjälpa sina egna först. Säger jag att jag engagerar mig i frågor för att hjälpa människor med funktionshinder, hemlösa eller barn till människor med så stora problem att de inte kan ta hand om barnen själva, så säger folk att ja men tänk på äldrevården då vad hemsk den är, där borde man göra något. Det spelar liksom ingen roll vad jag säger eller gör, det är alltid en felprioritering enligt många andra. Eller så smäcker man upp den här, min favorit, i ansiktet på mig: ”Jaha vad duktig du är då!”
Hörni, jag gör inte det jag gör för att vara duktig. Herregud. Jag läste någonstans någon som mycket klokt skrev att mitt behov av att hjälpa betyder ingenting ställt mot andras behov av att få hjälp. Att jag mår bättre av att göra något är en positiv bieffekt av det som är det väsentliga: att mina handlingar bidrar till en förändring, en förbättring, för någon annan. Jag gör det inte för att vara duktig. Jag gör det för att jag inte skulle kunna leva med mig själv om jag inte gjorde det. Om jag levde på i mitt jämförelsevis bekymmersfria liv med alla bekvämligheter jag kan önska mig och lät bli att agera av ren och skär bekvämlighet. Jag är ungefär så långt ifrån perfekt man kan bli. Jag kämpar med känslor som avundsjuka, mindervärdeskomplex, bekvämlighet när det kommer till frågor som att orka träna, otålighet och brist på tålamod och uthållighet och en mängd andra saker. Det finns tusen saker för mig att kämpa med med mig själv och min personliga utveckling. Jag är verkligen inte duktig.
Jag vill inte gnida in mina handlingar och mina principer, mina val, i någon annans ansikte. Jag inspirerar gärna, men hur man väljer är upp till var och en och inget som går att tvinga på andra. Däremot kommer jag fortsätta berätta att jag väljer att vara vegetarian av tre anledningar: För min egen hälsas skull, för djurens skull och för miljöns skull. Jag kommer fortsätta bojkotta alla företag som jag vet använder sig av eller ligger bakom djurförsök. Jag kommer fortsätta jobba för att vilda djur inte skall agera underhållning åt människosläktet. Jag kommer fortsätta försöka hjälpa mina medmänniskor på alla sätt jag kan. Helt oavsett vad andra tycker om det. Även om jag blir kallad pretto, duktig flicka, översittare, överengagerad och vad det än kan vara. Helt oberoende av ifall andra kanske känner sig trampade på tårna eller får känslan av att de också borde men inte gör och fy vad jobbigt. Det får stå för dem. Jag kan inte ta ansvar för ifall andra känner det som om de inte gör nog. Det är inte jag som säger att de inte gör nog, det är deras egna ord i så fall. Jag kan inte låta bli att göra vad jag känner är rätt bara för att andra inte orkar eller vill göra samma sak. Var och en agerar utifrån sina egna möjligheter och jag tycker inte sämre om någon bara för att de inte väljer precis samma saker som jag. De kanske gör annat som jag inte klarar, det vet jag ju faktiskt ingenting om. Däremot kan jag tycka det är märkligt och föga beundransvärt när människor som mycket väl skulle kunna göra massor inte gör ett smack. Jag har hur som helst ingen som helst rätt att döma andra och jag skulle uppskatta om folk slutade döma mig för att jag vill göra vad just jag kan. Det jag gör är långt ifrån tillräckligt på många plan, men jag försöker i alla fall göra något.
så himla bra skrivet 🙂