Att i en roman som är tänkt att underhålla, inte upplysa, skriva om barn som blir utsatta för övergrepp av olika slag är i mina ögon mycket osmakligt. Det är något som tyvärr händer och existerar i vår värld och hade jag vetat hur man skulle stoppa det så hade jag gjort allt som stod i min makt för att göra det. Att skriva om det i en roman kommer inte att stoppa varken misshandel eller sexuella övergrepp, det är jag övertygad om.

Om jag vill läsa om eländet för att få upplysning i ämnet eller för att få veta hur jag kan jobba för att stoppa det så skulle jag vända mig till artiklar i ämnet, organisationer osv. Jag vill helst inte läsa om det i en vanlig roman. Det väcker endast avsky och illamående. Underhållningsvärdet är lika med minus sjuhundra. Ungefär så.

Tyvärr har jag stött på ett antal böcker där författaren beskriver mer eller mindre detaljerat sådana övergrepp. Jag undrar hur de känner när de sitter och skriver. Eftersom jag vet att man lätt blir uppslukad av sin roman och går in i karaktärerna så tänker jag att man omöjligt kan må särskilt bra när man sitter där och skriver beskrivningar om hur ett barn blir slaget, utnyttjat eller på andra sätt förnedrade på sätt som barn aldrig ska bli. Jag blir väldigt besviken på dessa böcker, det känns som att jag sjunker ner i ett hål när jag läser dem. Hur ska då den som sitter och skriver det inte känna?

Hittills har jag skrivit barn och ungdomsböcker. Parallellt med den ungdomsserie jag håller på med håller jag nu på med research till min första vuxenroman som kommer att bli i två delar. Den kommer att innehålla spänning, glädje och sorg, men aldrig sexuella övergrepp mot barn, inte heller misshandel av barn. Det skulle jag aldrig klara.

Jag ville bara säga det.

Har ni hört den om tjejen som plågade sig själv med att läsa mattidningar samtidigt som hon påbörjade en detox?

Som förälder famlar man många gånger i mörker. Åtminstone gör jag det. Alva är mitt första och enda barn, jag har aldrig gjort det här förut. Vissa saker känns självklara och andra lite mindre självklara. Hittills tycker jag nog ändå att jag klarat mig ganska bra, men slutprovet under tonåren ligger ännu långt fram så jag har ett bra tag på mig att fucka upp det hela.

Det är klart att jag ibland ler inombords och känner att jag nog ändå gjort något rätt. Som till exempel när vi möter två mycket mörkhyade barn på vägen hem från dagis. Eftersom Alva är mitt i åldern där hon ventilerar precis alla sina tankar högt förväntar jag mig någon form av kommentar. Den låter inte heller vänta på sig: ”Mamma, deras föräldrar är från Afrika och det är därför de är så vackra!” Då känns det bra inom en, det måste jag säga.

En stor del av föräldraskapet (i alla fall mitt) går åt till att ha dåligt samvete. Över att inte räcka till, att inte ha tid, att inte vara tillräckligt pedagogisk, stimulerande, konsekvent, bättre barnmatskock, lekfull… you name it. Jag undrar titt som tätt hur det påverkar min dotter att jag inte funnits där för henne tillräckligt det sista året. Om hon kommer att springa omkring svartklädd och vitpudrad i tonåren och skrika efter hjälp för att hon känner det som att jag svikit henne. Sen tänker jag att jag nog ändå inte är en så värdelös mamma som jag ibland är rädd för, Alva är trots allt ett mycket tryggt barn med stor livslust och som skrattar sig igenom dagarna men inte heller är rädd för att visa sitt missnöje när hon känner att det behövs. Det går nog bra.

I lördags var det dock dags för det dåliga samvetet igen. Alva hade dansavslutning nere på Svenska mässan och Danny var där. Det är stort för en 3½-åring att göra high five med Danny. Det är stort att dansa omkring iklädd indianklänning på en scen med ljusshow bakom. Och det är skamligt att jag missade det stora eftersom jag var borta i jobbet.

Att missa det stora. Den känslan.

Alva gillar gult. Det är det närmaste könsneutral hon kommer, annars är hon extremt noggrann med vad som passar sig för killar respektive tjejer. Till exempel passar det sig inte att sitta vid samma sida köksbordet, man sitter mitt emot varandra. Killar kan få ha örhängen, men bara vid särskilda tillfällen, och det går också bra med långt hår. Tjejer kan ha kort hår, men det är det ingen som vill för då kan man inte kasta med håret eller kittlas med det i mammas ansikte. Killar kan kissa fastän de inte har någon snippa, men de får inte sitta och göra det om de är vuxna, då ska de stå. Någon ordning får det vara.

Hur som helst. Alva gillar gult och hon gillar prinsess-grejer. Förstår ni hur glad hon blev när det dimper ner ett inbjudningskort till ett prinsesskalas och hon händelsevis har en gul prinsessklänning? 

Vissa frukostbord är bättre än andra. Vardagslyx häromdagen: