Nu är jag här. På ny sida, med nytt utseende, med lite nytt innehåll. Bloggen har legat nere mycket längre än jag först hade tänkt och anledningen är en lång historia som bara blir längre om jag berättar den, för att citera Nalle Puh.

Innan jag stängde ner förra sidan sparade jag alla inlägg, för att kunna ladda upp dem här när det var dags att göra en nystart, men något har gått snett och nu verkar ett helt år av inlägg vara borta, likaså alla bilder. Jag, som inte är den mest tekniskt lagda personen som gått i ett par skor, har ingen aning om hur jag skall lösa det, men jobbar på att försöka få till det så småningom.

Alva, min dotter som nu hunnit bli sex år och börjat skolan, kommer att gästspela här ibland, men bara när hon själv vill. Hon är nu så stor att hon har egna åsikter om det mesta (som om hon inte alltid haft det) och många gånger ber hon mig om att inte lägga upp bilder på henne, eller skriva om vad hon sagt eller gjort och naturligtvis respekterar jag henne i det. Hon skall inte bli exponerad mot sin vilja, det är en självklarhet. Men då och då vill hon vara med så räkna med ett och annat klokord från en mycket lillgammal fröken.

Så, tillsvidare vill jag hälsa alla gamla läsare välkomna tillbaks till en uppdaterad och förnyad version av bloggen och  till alla nya läsare vill jag helt enkelt bara utbrista i ett stort och varmt VÄLKOMMEN. Jag hoppas att vi skall trivas tillsammans.

Blev utbjuden på bio av maken igår, verkligen länge sedan sist. Kommer inte ens ihåg när det var eller vilken film vi såg. Vi som gick på bio en gång i veckan eller så förr. Det blir väl så över sommaren i och för sig, man har annat för sig, saker ute i friska luften, långt bort från röda stolar och biomörker. Nu är det i alla fall dags att krypa in och låta sig underhållas igen, finns massor jag vill se.

Till saken. Vi såg sista och avslutande delen av Snabba Cash-triologin: Livet Delux. Jag vill skriva bra och fyndigt om den, något som är intagande och genomtänkt. Men just nu är huvudet blankt och kroppen fylld av känslor som inte vill låta sig skrivas ner. Jag måste landa lite, smälta. Torka tårarna som rann ohejdbart under en av scenerna. Komma fram till vad jag tycker, bena ut. Så ni får vänta. Ber att få återkomma.

Föräldrarna. Alltid ska det gnällas på dem. Aldrig kan de göra rätt. De är för hårda, för slappa, för curlande, för nonchiga. Aldrig bra och aldrig tillräckliga. Spontant känner jag för att skrika rakt ut: GIVE US A BREAKE! Och jag menar inte att någon ska komma springande med en KitKat. Det sista föräldrar behöver är att någon mer ska komma och fördöma.

Fördöma borde för övrigt vara olagligt. Man har ingen aning om vad som pågår i en annan människas liv, och man kan därför inte heller döma dem. Ändå är det precis vad jag tänker göra just nu. Och till på köpet är det just föräldrar som får på nöten. Inte alla, men några.

För, vad är det för fel på människor som sena kvällar drar omkring på sina (små) barn nere på stan, eller ute överhuvudtaget? Dåligt påklädda, trötta och därför gnyiga och gnälliga. De sitter (i bästa fall) i en vagn och försöker på barns vis få föräldrarna att förstå att de borde ligga hemma i en varm säng och sova gott vid det här laget, men föräldrarna nonchalerar dessa signaler totalt, alternativt blir arga på barnen.

Varje gång jag ser något sådant, och det händer tyvärr för ofta, brister mitt hjärta lite grann och jag har lust att säga ett sanningens ord till dessa så kallade föräldrar. Ruska om dem och få dem att börja bry sig om och ta hand om sitt barn. Varje gång stannar barnens ansikten på min näthinna tills jag själv somnar. Och inte en enda gång tar jag mod till mig och sjunger ut mitt hjärtas mening. För tänk om det blir ännu värre för barnen då?

En annan föräldragrupp (eller är det samma?) är de som drar omkring på barn som är helt slut och förbi i affärer. Barnen skriker ut sin frustration och trötthet och återigen samma nonchalans från föräldrarna. Inte med så mycket som ett finger försöker de hjälpa barnen som maktlöst dragits iväg på saker de inte har ork att hantera. Eller så blir föräldrarna arga på dem, det är ännu värre.

Jag blir galen av det här. Inte för att jag inte står ut med, blir irriterad på eller tycker att barnen beter sig illa, utan för att föräldrarna beter sig som jubelidioter som inte borde ha ansvar för en annan människa. Skämmes på er!

För övrigt upprörs jag av allt snack om att andra ska säga till alla barn, oavsett om det är sina egna eller inte, att alla ska hjälpas åt att uppfostra. Fan heller. Det är föräldrarnas ansvar att uppfostra sina barn i kärlek. De ska bli ledsagade genom livet och lärda hur saker och ting fungerar av någon som älskar dem, inte av nån random person som stör sig på dem. Om vuxna kunde lära sig att kontrollera sig själva och bete sig som folk innan de ställer krav på barn som de själva inte ens kan leva upp till så skulle vi förmodligen inte ha problemet ”ouppfostrade barn” heller.

Skärpning till alla ni vuxna som inte tar ert föräldraansvar och med milt men tydligt ledarskap talar om hur världen fungerar. Och skärpning alla ni som tror att ni har rätt att uppfostra andras barn. Det har ni inte. Om ni känner er så upprörda över vad ett barn, ett barn! gör eller inte gör så borde ni lära er tålamodets dygd. Eller möjligen snacka med föräldrarna om ni inte tycker att de sköter sitt jobb. Barn ska som sagt inte behöva få åthutningar av främlingar. Basta!

Däremot har jag vid ett par tillfällen sett främlingar som tillrättavisat barn i ordets rätta betydelse. De har visat dem tillrätta. Lugnt och vänligt och utan att få barnen att känna sig otrygga eller bortgjorda. Respekt till er. Om barnen inte har föräldrar som är kapabla att ta sitt ansvar är det såna som ni som kan vara barnens räddning. INTE ni som fräser åt, gapar åt, eller väser diverse hot åt de små. Ni borde sättas på uppfostringsanstalt själva.

Så. Nu är jag färdig.

Med ett lyckat planeringsmöte igår för nya projektet och en strålande morgon idag kan jag inte vara på annat än bra humör.

Att starta upp nya jobbprojekt är bland det roligaste jag vet. Nackdelen med att ha många projekt på gång samtidigt, som att skriva tre böcker på samma gång, frilansa som skribent och nu då detta nya hemliga (än så länge) projekt, är att det är svårt att hinna med hemmet som man borde. I morse fick jag vada fram genom damm som samlats på golvet eftersom det tydligen inte försvinner av sig själv. Förmiddagens första uppdrag består alltså i att leta fram golvet igen.

Bästa sättet att ha planeringsmöte på: Med våfflor!