Läs mer här.

Jag är lite frånvarande så här på helgen. Har fullt på med att valla kor på min thailändska quarter. De kallas så, varmbloden som ser ut som quarter i kroppen, det fick jag veta igår.
Återkommer senare. Om jag överlever.

Vi sitter vid köksbordet med varsin laptop, mannen och jag. Vi har ätit middag ihop, lagt två små barn i en stor dubbelsäng med en massa Barbies som sällskap och nu ägnar vi oss åt vårt. För mannens del innebär det något som har med fotboll och system för säker betting och sånt där att göra. Han håller ju på att ta fram någon slags modell för sådant där, eller vad han nu gör. Något åt det hållet.

Jag sitter mest och är nervös inför kosseclinicen imorgon. Jag förstår verkligen inte vad jag tänkte på när jag tackade ja till att vara med. Jag är livrädd för kor. Jag tycker inte om dem, inte ens på tallriken. Pig eller pippi ska det va om det ska vara animaliskt, helst äter jag bara sånt som inte har ögon och kan få barn. Men nu är jag anmäld och jag ska ha så jäkla skitskoj när jag sitter där på en förhoppningsvis cool häst för att driva kor. Min plan är att bedöva mig på något sätt (skål!) så att inga nerver i värden når fram till hästen imorgon.

I alla fall, jag skriver en liten kommentar om detta på Twitter och ber mannen att retweeta.

”Vah, meh, varför det? Det är ju iiiinga av mina följare som skulle bry sig det minsta om det! Näeh, det gör jag inte.”

Nu tittar jag strängt på honom och han stönar plågat och trycker på retweet-knappen, noga med att jag ska se hur det plågar honom att få in hästrealterad ohyra på sin wall eller vad det nu heter på Twitter.

Det här är kärlek på hög nivå en fredagskväll.

”Mamma, vart finns höstdoktorn?”

Jag: ”Vad då menar du?”

Alva: ”Jamen människor kan ju gå till doktorn när de går sönder och djuren går till veterinären. Vart ska växterna gå när de dör på hösten?”

Det här är något jag aldrig funderat över, men det är ju egentligen rätt orättvist. Allt levande borde ha en egen doktor. Visst borde det finnas en växtdoktor som kan ta bort ohyra, sätta in dropp eller näringslösning vid uttorkning, eller som kan ingripa vid höstdepressioner som leder till självmord. Visst?

Just idag sätter jag på mig skygglappar för allt elände i världen. Jag vill inte höra talas om krig, misshandel, utsatta barn eller annat fanskap. Idag vill jag bara ha lugn och ro med min familj, äta gott och spela spel innan jag lägger min dotter att sova tryggt och lugnt.

Är det provocerande att säga så? Att prata om hur bra man har det, som kan äta, umgås och sova utan oro medan världens barn gråter av hunger och smärta? Jag kan på sätt och vis bli provocerad själv, inte av att jag har det bra utan av att inte alla barn kan få ha det så. Det är ett sattyg utan dess like att man ens ska behöva fundera på att inte alla barn blir omstoppade, mätta och glada, av kärleksfulla föräldrar varje kväll. Det är så fel så det går inte ens att beskriva.

Men just idag vill jag inte tänka på det. Idag vill jag bara njuta av livet. Efter helgen skall jag börja ta mitt medmänskliga ansvar igen. På måndag kommer det hit en kvinna som skall berätta mer om att vara familjehem och kontaktfamilj. Kanske kan vi snart göra skillnad för något barn eller ungdom?

Är det verkligen bara kända människor som är intressanta? Eller människor som är tillsammans med, eller är barn till kända människor? Kan inte en helt vanlig Svensson vara minst lika intressant? Eller hur kommer det sig att det är sjukt många fler som klickar in på bloggar som skrivs av någon med känt namn för att läsa om vad de åt till lunch, medan en helt okänd person med långt mer intressant innehåll i sin blogg knappt får några läsare alls?

För ett tag sedan träffade jag en kvinna som fick mig att börja fundera. Hon såg inte mycket ut för världen, det ska jag erkänna, hon liknade mest den där gubben från Macken (kommer ni ihåg Macken, visst var det fantastiskt bra?) med beige kostym eller vad det var, han som aldrig fick klämt fram med sitt ärende. Det var lätt att missa henne, hon var lite försagd och tog ingen plats alls. Ändå började vi av någon anledning prata och hela min bild av denna lilla gråa mus förändrades.

Kvinnan hade levt ett oerhört intressant liv, mött fler utmaningar och olika typer av människor än vad de flesta gör under ett helt liv. Hon hade så mycket att säga. Hon var inspirerande och kraftfull, sitt bleka yttre till trots. Hon fascinerade mig enormt och jag kände mig verkligen tacksam över att ha fått prata med henne.

Denna lilla dam hade för ett par år sedan fått för sig att hon skulle börja blogga. Hon ville berätta om allt hon lärt sig i livet. Nämnas skall att kvinnan är närmare sextio år gammal. Imponerande att då vilja ta till ett så modernt verktyg som en blogg för att nå ut till människor tycker jag. Det tyckte tyvärr inte resten av världen. Kvinnan hade under det året hon skrev bara haft sju läsare. Sju. Hur många har Kissie och allt vad de heter? Problemet var förstås att kvinnan inte skrev om mode, hon hängde inte på Stureplan och hon hade inget känt namn, inte heller kontakter i de rätta kretsarna. Hon kunde inte vara anonym och skriva om sin kände man för att få folk att bli nyfikna på vem det kunde vara som Fotbollsfrun så smart gjorde för att slå igenom, hon var inte journalist och kunde ta sig in den vägen, ingenting. Allt hon kunde göra var att skriva, länka ut till sin blogg på olika sätt och försöka få folk att sprida den. Hon hade hoppats att människor skulle uppskatta det hon hade att berätta, men icke.

Jag blev så ledsen när jag hörde den här historien. Ingen kunde vara intressantare att följa än damen som så tvärt emot vad hon såg ut som var en av de roligaste och visaste kvinnor jag stött på. Om hon någonsin börjar blogga igen så är jag den första att börja följa. Jag kommer att länka till den härifrån om den kommer upp igen.  Jag hoppas att ni som läser min blygsamma blogg är större än alla dessa fjortisar till folk som bara bryr sig om ifall man är känd och gör samma sak.

 

Varenda bloggare håller på med dessa listor att fylla i och jag ska inte vara sämre jag. Förstår att ni knappt kan bärga er innan ni får reda på allt om mig. Ja jag är ironisk.

1. Känner du dig spirande lycklig och glad nu när hösten är här?

Ja det gör jag. Jag älskar hösten. Hösten är frisk och ombonad.   Mycket färger, det gillar jag. Jag slipper dock gärna regn och    blåst… Annars tycker jag det där med lycka är svårt. Att vara   glad och lycklig är inte riktigt samma grej för mig. Jag kan vara väldigt glad, men kanske ändå inte helt lycklig, beroende på hur  omständigheterna ser ut.

2. Vad kommer bli ditt mest använda plagg i höst?

Förmodligen min långa regnrock som man kan knäppa runt benen när man rider. Och kanske mina Muckboots.

3. Vad gjorde du vid den här tidpunkten för ett år sedan – hur såg ditt liv ut?

Köpte ut min dåvarande kollega ur företaget jag hade då. Jobbig historia. Behandlade en häst som jag då var medryttare på för regnskollor. Också jobbig historia. Började så smått inse vad jag ville göra med mitt liv.

4. Vad gör du om dagarna egentligen?

Behandlar kunder, bloggar, skriver artiklar för Lucky Rider, skriver på bok, tränar häst, är mamma, försöker komma ihåg att vara fru, vidareutbildar mig och en hel del annat. Jag har att göra.

5. Vad ska du ha för frisyr?

Ja det är ju det som är den ständiga frågan. Långt eller kort, mörkt eller ljust? Ingen aning. Just nu är det axellångt. Imorgon kan det vara pojkekort. Man vet aldrig med mig.

6. Vad lyssnar du på för musik?

Absolut ingenting just nu. Älskar tystnaden. Men om jag får ett ryck någon gång så är det mycket gammal, som The Kinks och så: Sjunger högt och skamlöst med i All day and all of the night.

7. Vad läser du?

Just precis nu Silmarillion. Har inte läst den tidigare och kände mig såpass generad över detta att jag gick och lånade den på bibblan förra veckan. Innan dess läste jag Dandy.

8. Ditt bästa skönhetstips inför hösten?

Ut i friska luften med er och glöm inte att återfukta! Finns en urskön peeling med dödahavssalt, mandelolja och citrongräs också som är suverän till kroppen. Babylent är vad det blir.

9. Vem är din stilikon just nu?

Det var länge sedan jag hade några stilikoner. Jag är min egen ikon this days.

10. Är du kär?

Alltså, jag är gift och har en fyraåring. Jobbar arslet av mig på olika sätt och så gör också min man. Vi lever fortfarande ihop. Så ja, jag är nog kär.

11. hur många har du bokat i år?

Bokat hur? Kunder? Kan jag inte ens räkna… Resor? Nada.

12. senast inkomna sms?

”Jag kommer att lägga ut tider för Ko-clinicen på levinquarterhorses facebooksida ikväll, så kolla där för uppdatering”

13. ångrar du något i år?

Att jag lät en del saker gå för långt och att jag inte började följa min dröm tidigare. Men bättre sent än aldrig.

14. vad var bäst med sommaren? 

Sommaren? Vilken sommar? Men ok, det skulle nog vara att vi faktiskt hade lite semester ihop i år, jag och min man. Och så tävlingarna på High Chaparral. Och att jag fick hem Easy. Och att Alva fick en cykel som hon älskar. Och kursen för Christina Drangel. Och den för Staffan Ljunggren. Och för Birgitta Järnåker. Och… ja ganska mycket faktiskt.

15. vad var sämst med sommaren? 

Den uteblivna ryssvärmen.

16. blev det som du tänkt dig?

Jag hade ärligt talat inte tänkt så mycket innan, jag bara följde med och njöt av var dag om man så säger. Det blev bra.

17. vad önskar du dig?

En ny sadelpad och en himla massa mer tid och hinkvis med pengar att ösa ur så att jag kunde leva mitt drömliv fullt ut med min familj.

18. senast sedda film?

Sällskapsresan. Igår kväll, på datorn med min man. Så jäkla bra och så många uttryck man använder i dagligt tal som kommer därifrån. Topp.

19. senast köpta plagg?

En gameldags farfarströja och ett par ridtermobyxor. Inte så fancy alls.

20. Hur ser du på framtiden?

Den ser ljus ut. Mycket ljus. Tills jag befinner mig i framtiden tänker jag njuta av nuet.

Hösten är här. Jag älskar hösten. Den där berömda depressionen som brukar ramla över folk så här års är något helt okänt för mig. Visst föredrar jag sol och 24 grader framför regn  och storm, men det är ändå något härligt, mysigt och, vad ska jag säga, hemtrevligt med hösten.

Tänk er att dra på sig raggsockarna och en härlig stickad tröja, ta med sig en kopp te eller varm choklad och så sätter man sig i soffan med en bra bok eller spelar ett spel med familjen. Levande ljus överallt. Sprakande färger utomhus. Frisk, klar luft. Det är härligt!

En annan positiv sak med hösten är att den för framåt mot julen. Jag älskar julen. Den börjar dagen innan första advent då man tar fram alla stakar, byter gardiner och förvandlar hemmet till ett varmt, vinterbonat krypin. Sedan ökar man successivt med tomtar och bonader, man tar in granen och klär den och sedan kommer the grand final på julafton. Under mellandagarna har man lite efterspel och på nyår är det över. Ett nytt år tar vid.

Det är då, några dagar in på det nya året som min depression kan börja göra sig gällande. Eller jag skulle kanske inte gå så långt som att kalla det depression, men jag skulle gärna hoppa över februari-april. Dessa sega, kalla månader som gör att mitt tålamod tryter skulle inte saknas ett dugg om de råkade försvinna ut i etern. Jag har funderat på varför det är så, de leder ju liksom hösten fram till något bra, nämligen sommaren. Men det är just det, efter hösten och den härliga julmånaden december är jag liksom mätt på kyla och mörker, då vill jag ha värme och ljus på en gång. I januari och februari vet man dock att det är flera månader kvar av köld och bakslag, det spelar ingen roll att ”ljuset har vänt”. Jag skiter i ljuset, det är värmen jag vill åt då.

Men just nu är allt skönt. Just nu njuter jag. Just nu är det höst.

 

Alva förklarar varför coktailtomater är så mycket godare än vanligare tomater:

”Du förstår mamma att all smaken har mycket mindre plats att vara på eftersom de är så små och då smakar det mycket mer. Och godare. Fattar du?”

Jag fattar. Jag fattar att min fyraåring har knäckt nöten jag funderat på i flera år. Smart kid.