Denna morgon har jag, innan klockan slagit halv nio, hunnit med att:

Bädda tre sängar (jag hostar fortfarande så att fönstren skallrar och är förpassad till eget rum), tömt och fyllt på diskmaskinen, hängt en tvätt, skrivit en halv artikel, bokat in kunder, gjort i ordning ett stycke barn för dagis och tagit itu med högarna av oöppnad post.

Jag har kvar att:

Fixa trista men nödvändiga administrativa grejer (svara på mail, betala räkningar, åka till banken, bokföring…), äta frukost, skriva en artikel, kontakta Lucky Rider för att diskutera nästa artikel, ringa till 3 för att skälla angående en felaktig faktura, åka till hästen, fixa middag och utfodra barnet.

Ungefär så tror jag. En helt vanlig dag med andra ord. Resten av veckan kommer jag att vara iväg på kurs från morgon till sena kvällen. Hela kvällen idag är med andra ord vikt åt att mysa med min kloka fyraåring som talar om för mig att jag är den bästa som finns. Det finns inget som är så stärkande som när barn säger att man är bra. Av barn och fyllegubbar får man höra sanningen.

 

Det har efterfrågats fler inlägg om Alvas förehavanden, tydligen har jag slarvat med dessa. Jag har nog kanske trott att folk inte är så intresserade av en okänd fyraåring med föräldrar som endast är något kända och det bara i vissa kretsar. Typ familjen och så. Men självklart ska jag bjuda på min dotter lite, hon får ta upp det med sin psykolog när hon blir tonåring.

Alva är väldigt inne på att hon snart ska börja skolan. Där ska hon gå till bamba som ”faktiskt är där man äter, förstår du väl”, och så ska hon vara i klassrummet där man lär sig läsa och räkna. ”Fast räkna kan jag redan. 1234567…”, säger hon stolt och fortsätter till tjugotio.

Vi har pratat lite om att man får lära sig att räkna med plus och minus också och jag har på ett mycket pedagogiskt sätt visat hur hon kan räkna med fingrarna. ”Om du har två karameller och så får du två till, hur många har du då?” säger jag och Alva räknar fingrarna noga. ”Men om jag har sjutton och någon äter upp tre, hur många är det då kvar?” utmanar Alva och jag känner att jag inte riktigt hänger med i hennes takt.

Jag har länge känt att det är på samma gång fantastiskt som utmattande och svårt att vara mamma, men nu känner jag att det är väldigt konstigt också. För vem kunde ana att en fyraåring ger en bassning när man struntar i att räkna de fem fingrar hon hade uppe från början och börjar räkna på sex för att lägga till de tre nya. ”Mamma du får inte slarva så”, säger hon då. Jag försöker förklara att vi redan visste att det var fem från början och då kan vi ju börja direkt på sex. Det är då hon säger det, det där som gör att det är mer än bara svårt, konstigt helt enkelt:

”Mamma, du måste väl fatta att allt inte alltid är vad det ser ut att vara”. Säger Alva fyra år och jag är utslagen. Schack matt.

Ok jag är imponerad. Big time.

Min bror bor på Lindholmen och om ett par veckor flyttar mina föräldrar till Älvstranden. Jag är mycket glad för deras skull eftersom det varit en dröm de haft i säkert tio år.

Jag följer med spänning utvecklingen och uppbyggnaden av älvområdet, engagemanget får min bror stå för. Idag läser jag i bland annat GP om tankesmedjan Levande Stadens förslag om att skrota Älvstrandsmodellen och ersätta den med Älvstadsmodellen. Febern hindrar mig från längre utläggningar om detta, men läs gärna själva om det hela här eller här. I några av kommentarerna till artikeln i GP ser jag att folk oroar sig över det här med översvämningar. Det är tydligen, enligt dessa oroade själar, helt klart att området inom relativ kort framtid kommer att stå under vatten. Därför kan det inte byggas så som tex Yimby vill, ingen vill investera, försäkringsbolagen slår sig för pannan osv.

Nu undrar jag, stämmer detta? Att det finns risk för en höjd havsnivå vet och förstår jag, men är det alltså klart och tydligt så att man faktiskt vet att det snart kommer att ha höjts till den nivå där husen vid älven hamnar med fötterna i blöt så att säga?

Man skulle nästan kunna tro att jag är av manligt kön, så som jag gnäller över min förkylning. Men det är verkligen så in i norden jäkla jäveljobbigt att vara så här förkyld. Inte kan man sova fastän man inget hellre vill, huvudet spränger, kroppen ömmar av febervärk och näsan bara rinner. Blä rent ut sagt.

Trots att jag helst bara vill ligga i sängen och dricka te och slötitta på något meningslöst program har jag redan varit ute och flängt runt. Först dagislämning och sedan billämning. Det är servicedags för min kärlek. Ja jag måste säga att jag har en löjligt nära relation till min lilla bil, hade jag kunnat ingå äktenskap med den så hade jag nog ta mig fasen övervägt det. Nu ska ingen tro att jag är för att åka bil överallt, nej då. Jag är till och med för trängselskatt. Men att kunna ta bilen till stallet och spara ett par timmar varje dag är guld värt för en egenföretagande småbarnsmamma. Tid är både pengar och lycka, det är min mening.

I alla fall. När jag kom för att lämna in min bil och hämta ut en lånebil frågade tjejen bakom disken vilken modell jag önskade. ”En likadan som jag har blir bra”, sa jag. Tjejen höjde förvånat på ögonbrynen och frågade försynt om jag ”inte vill ha en lite vräkigare bil, ja nu när du kan passa på att prova?”. Detta avböjde jag bestämt, en liten modell duger alldeles utmärkt för att ta mig hem och kasta mig i sängen igen. Tjejen fick ge sig men gjorde små menande miner medan hon klickade fram den bil jag skulle få låna i sitt datasystem.

Jag förstår inte riktigt grejen med stora ”vräkiga” bilar. Jo jag förstår det om det gäller att dra en hästtransport, eller om man ska upp i fjällen eller ut i skogen eller på något sätt ta sig fram i oländig terräng. Men för att köra i rusningstrafik genom Göteborg fram och tillbaks till bilfirman, njää.

När jag så fick nycklarna till den lilla lånebilen mumlade tjejen något om anspråkslösa krav. Jag ska berätta det för min man. Att jag har anspråkslösa krav. Han kommer att skratta ihjäl sig.

Ibland smickrar jag mig själv med att tänka att jag är rätt fördomsfri och öppensinnad. Sedan händer det något, eller möter jag någon som gör att sanningen smäller till mig i ansiktet, rätt hårt, och jag måste inse att jag har lång väg kvar att gå.

Till exempel brukar jag tänka att jag inte har ett smack med att göra hur människor väljer att uttrycka sig själva, om det inte är så att de gärna vill uttrycka sig genom att skada andra. Men när det kommer till utseende för att ta ett exempel så tänker jag att jag inte har en enda anledning att bry mig överhuvud taget över hur andra vill se ut. Det finns ingen orsak att reagera hur många olika färger folk än vill ha i håret eller hur höga platådojor de nu vill balansera på. Fast å andra sidan mister kanske hela utstyrseln sin poäng om ingen bryr sig?

I alla fall. Idag skulle jag handla i en väldigt vanlig mataffär på ett väldigt vanligt ställe i det väldigt vanliga Göteborg. Där såg jag något som såg ut att vara en väldigt vanlig mormor med sin inte så väldigt vanliga dotter. Den inte så vanliga dottern hade kanske inte varit så ovanlig om hon inte hade haft en väldigt vanlig liten bebis i en bärsele på magen. Plötsligt kände jag hur de kom smygande. Fördomarna. De övermannade mig lömskt och innan jag hunnit reagera på att jag alls hade reagerat fann jag mig formulera tankar som ”varför vill man perforera hela ansiktet med skrot, det ser ju inte klokt ut”, och ”hur kan man få plats med så många säkerhetsnålar i byxorna?”, och ”hur vågar hon promenera omkring i de där platåerna när hon bär på en bebis?” och framförallt ”herregud vad ont det måste göra när bebisen rycker tag i någon av de där 35 piercingarna hon har i fejjan”. Allt detta hann jag tänka innan jag stoppade mig själv.

Jag måste erkänna att det för mig står för ilska och desperation, ångest, uppror och andra negativt betingade känslor när man utstyr sig i nålar, kedjor, trasiga strumpbyxor, målar sig vit i ansiktet med väldigt mycket svart runt ögonen och så vidare. Jag känner att jag vill krama om dem lite, kanske är de ensamma, missförstådda och har brist på kärlek i sitt liv? Eller så kanske jag bara måste inse att mina fördomar inte är ett dugg berättigade och att jag shouldn’t give a shit about hur någon annan vill se ut. Alla är vi olika. Alla är vi vackra.

I mitt mycket sjuka tillstånd *host host* kan jag inte göra mycket annat än att ligga nedstoppad i sängen, med täcket uppdraget till näsan och äta halstabletter. Till det kommer en god bok, sedan kan jag nästan tänka mig att vara sjuk i en dag till eller två, sedan får det vara slut på festen.

Dagens goda bok heter Dandy och är Guillous senaste. Säga vad man vill om Janne (sorry Jan) men skriva kan han. Ingen kan ta ifrån honom att han är en fantastisk författare, lika lite som jag, till min stora förtret, kan ta ifrån Zlatan att han faktiskt kan sparka på en boll. Hur som helst, jag ligger här och läser Dandy och kan inte låta bli att önska att jag levde ett liv som tillät mig att organisera min garderob enligt följande:

”Fritidskläder borde hänga närmast ingången, därefter middagskläder för vardagar och sedan frackarna (i mitt fall då festblåsorna) och längst in diverse för promenader och stadsbesök… Och sedan ställa raden av skor i samma ungefärliga ordning.”

Middagskläder för vardagar… Tänk om man levde ett liv där det var en tillställning i sig att gå ner för att äta. Det vore ganska trevligt. Särskilt om någon annan lagat maten så att det bara var att sätta sig. Jag känner lite grann att min vision av vad jag ska göra med och i mitt liv har fått en utökning till att inbegripa att få maten serverad. Så får det bli.

Jag hade tänkt skriva en massa smarta och fyndiga inlägg idag, bland annat om trängselskatten, men istället kom jag hem från kursen med tjock hals som någon stoppat ner flera meter taggtråd i. Samtidigt har någon satt ett spännband runt huvudet på mig och sedan slagit mig med en klubba.

Alltså, inte ett klyftigt ord blir skrivet och jag bäddar ner mig och svävar iväg in i dimmorna istället.

Jag hatar reklam, i alla fall när den kommer som jobbiga inslag i filmer, serier och annat där jag vill njuta av underhållning i ett sträck. Men nu tänker jag göra reklam själv. Det här är ingen film, det är en blogg så då är det ok, det har jag bestämt.

Stina Markan som gjort min hemsida är inte bara duktig på hemsidor, hon är också en fantastisk fotograf och makeup-artist. Ta kontakt med Stina. Hon är värd allt. Just sain´.