Alva har fått en ny idol. Som jag skrivit i ett tidigare inlägg har vi tagit emot en student i vårt hus. Vi hade platsen och hon hade ingenstans att bo. Det var ett självklart val för oss att öppna dörrarna för att underlätta för ungdomen. Om jag varit ung och på väg att lämna hemmets näste för en okänd stad där jag kände ingen och riskerade att behöva bo på centralstationen så skulle jag blivit väldigt glad om någon sa att ”hej, du kan få bo hos oss” och gav mig ett rum. Hur som helst, vår inneboende är en kolossalt trevlig tjej från småland och Alva har redan börjat dyrka henne som den äldre coola tjej hon är för en fyraåring.

Igår hade de tjejträff inne på rummet där vår inneboende målade Alvas naglar knallrosa, dansade till nya FunkyKidz-skivan och pratade tjejsnack. Vi säger att hon (vår inneboende) måste säga ifrån till Alva om hon inte har tid eller inte orkar eller har lust, men då bara tar hon Alva i famnen och säger ”men hon är ju så sööööt”. Mer än så behövs inte för att denna tjej från småland för alltid ska ha en särskild plats i mitt hjärta.

På tal om stan så har Martin tyckt till om trängselskatten som håller på att införas här i Göteborg. Han har skrivit till tidningen för att tala om sin åsikt i frågan och jag måste nog säga att jag håller med honom i stort. En längre utläggning om saken imorgon. Läs min mans syn på det hela här så länge.

Jag vet inte vad det är med mig dessa dagar, men tårarna sprutar bara jag ser en söt Lambi-reklam på tv. Och då avskyr jag ändå reklam. Nej jag är inte gravid, jag har kollat, dubbelkollat och trippelkollat för att vara på den säkra sidan. Det är något annat som är knas inom mig. Trötthet kanske. Eller vördnad för livet. För oftast är jag inte ett dugg ledsen när tårarna kommer, bara rörd.

Dagens tårar kom med det här inlägget. Denna gång frambringades de förvisso även av  att texten om mamman och sonen som får mötas första gången på många år är rörande, men även av en djup frustration och ilska, ja aggression skulle vi kunna kalla känslan, över människors elakheter och galenskap. Över vad barn (och vuxna) blir utsatta för bara på grund av sitt utseende. Läs. Det är viktigt.

Men jag tycker ändå att bilden talar sitt tydliga språk om vad folk med barn kan ha för sig om dagarna. Just sain´.

Vissa dagar funderar jag på att skicka Alva till uppfostringsanstalt. Till exempel över till grannen, de verkar i hög grad ha lyckat med konststycket att få välartade barn.

Sönerna, båda i tonåren eller precis på väg att träda in i denna hormonfyllda tid, är mycket hjälpsamma och sköter på egen hand om gräsklippning, ansning av häcken, ommålning av huset och städning av förrådet. De hjälper också till med att hänga tvätten, tvätta bilen, mekar med cyklar och putsar fönstren. Dessutom är de ute för att torka trädgårdsbord och kratta bort löv innan de går till skolan.

Dottern i familjen har flyttat hemifrån. Det vill säga, hon ska ha flyttat hemifrån. Vad hennes definition av saken är förstår jag inte riktigt, för hon är alltid hemma hos föräldrarna ändå. Minst fem dagar i veckan ser jag henne här både morgon och kväll. Det kan tyda på många saker, jag väljer att tro att hon trivs så bra hemma så att hon inte kan slita sig därifrån.

Dessa saker sammantaget gör att jag känner att familjen tvärs över gatan gärna får ta hand om Alva lite då och då. Lära henne ett och annat. Göra en god medborgare av henne. Alva är ett fantastiskt barn som bringar stor glädje och jag kan inte vara annat än stolt över henne. Men, och detta tar emot att säga, ibland kan hon ha lite väl mycket, vad ska jag säga, egen vilja. Och den är inte ärvd från mig. Jag har nämligen min kvar.

Hösten står för dörren, kylan som slår emot en när det är dags för morgonpromenaden till dagis talar sitt tydliga klarspråk. Nu råkar jag höra till dem som inte blir ett dugg deprimerad när hösten kommer smygande, jag tycker tvärt om att det är ganska trevligt att dra på mig tjocka tröjor och dricka för mycket te.

En sak som är fint med den nya årstiden är alla färger som sprakar ute i naturen. Sommaren i all ära, I love you and you know it, men nog är det vackert med höstlöv i alla dess färger? Den klara friska luften piggar upp och man kan med gott samvete krypa ihop i soffan framför en film på kvällen. Om man har tid vill säga.

Just denna höstdag har jag spenderat med att skriva en artikel. Just det, jag har börjat med sådant och jag kan inte med ord beskriva hur roligt det är. Jag känner hur jag växer lite för varje ord jag får ner och myser när jag tänker på att jag sedan ska få se det i tryck. Utanför fönstret ser jag de nyplanterade krukorna med blommor i mustiga höstfärger och på spisen sjuder soppan med mycket vitlök och sprider en härlig doft i huset. Jag kan inte säga att jag vantrivs, det kan jag inte.

Om jag nu finge önska något så skulle det vara att hela familjen kunde gå ut på något trevligt ställe och äta i eftermiddag. Kanske till och med krama det sista ur någon uteservering, sitta där och mysa inlindade i filtar och trevnaden av varandras sällskap. Önska önska runt i ring.

Mitt liv består av väldigt lite fester och desto mer jobb (det är visserligen roligt att jag blivit anlitad för att skriva en artikelserie, mer sådant tack) och träning för tillfället. Långeliga tider har passerat sedan inbjudningskorten till galor och premiärer damp ner i brevlådan och festblåsan börjar bli dammig i garderoben.

Själv lever jag mitt liv i stallkläder eller i bästa fall ett par vanliga jeans och trivs förvisso ypperligt med det. Men ändå. Att få dra på sig något fint och dansa iväg på finare tillställningar, äh vad fan, bara att gå ut och äta hade varit trevligt.

Nu bor jag inte i Stockholm, jag är inte gift med någon kändis, jag har inte ens en affär med någon kändis, jag har i allra högsta grad okända föräldrar, jag har inte skrivit någon bestseller (än) och mina övriga artistiska förmågor är tämligen blygsamma. Därför förväntar jag mig inga storstilade inbjudningar utan skulle vara nöjd med en enkel utbjudning av min man. Vi skulle sitta och titta varandra djupt i ögonen, känna oss nyförälskade och inte prata barn, jobb eller häst (som om det var möjligt) på hela kvällen.

Döm min förvåning när jag trots denna önskan hör mig själv säga till mannen, när vi plötsligt en kväll finner oss barnlediga: ”Du ska vi inte ta och åka ut till stallet och ta en promenad med hästen, det hade väl varit mysigt?”

Glamouren är och förblir borta ur mitt liv till förmån för ett rött litet sto och en blond liten tös. Och jag älskar det.

Den där trista rökdebatten där rökare tjoar och har sig om att de är diskriminerade och ickerökare tjuter om renare luft är nästan lite lustig att följa. Men bara nästan. För egentligen är den rätt patetisk och väldigt onödig.

Vi kan kanske enas om att förbud knappast kommer att hjälpa. Rökare kommer alltid att hävda att det är ett fritt val för var och en vad de gör med sina kroppar. Resonemang om att skattebetalarna får stå för sjuknotan när de rökt sig halvdöda biter inte. Att barnet i magen inte har något val att slippa undan eller barnen som står bredvid och gnuggar sig i irriterade ögon, hostar med sjuka luftrör eller bara får en dålig förebild i sina rökande föräldrar är bara något ickerökare hittar på för att terrorisera redan förföljda rökare.

Alla som röker hetsröker inte innan de ska på bussen och blåser ut sista röken inne i vagnen/bussen, många rökare tar hänsyn och blåser inte ut röken på de andra matgästerna som också vill njuta av solen på uteserveringen och visst finns det de som går undan från busskurerna för att de andra ska slippa röken. Så är det. Alla är inte idioter bara för att de är rökare.

Men att komma och säga att rök inte är skadligt, om så bara i passiv form, att säga att barnen inte tar skada av det, att säga att det inte stör andra, eller att de som inte gillar läget kan flytta ut i skogen, det är idiotiskt. Eller som dagens snilleblixt sa: ”Alltså, det är ett beroende, det är inte bara till att sluta. Och jag väljer själv, jag är faktiskt myndig. Alltså, det är precis som att du äter så himla mycket fukt och tomater, sluta med det då så får du se hur lätt det är! Du gillar frukt, jag gillar cigg, det är ju precis samma sak!”

Jag ska villigt erkänna att denna kommentar satte stopp för både mina och de andra närvarandes vidare argument. Inte för att påståendet var så bra så att det förslog, utan för att vi insåg att vi egentligen pratade med en säck spån.

Om jag ska lägga fram det så här: Ja vi har alla ett fritt val med vad vi gör med våra kroppar. Den som kan röka utan att det påverkar någon annan har mitt fulla stöd att göra det. Den som inte kan det har förbrukat någon annans fria val och där föll argumentet med fritt val. Och om man nu röker utan att påverka någon annan, så stå för bövulen för det! Kom inte med grejer som får dig att verka dummare än du är, som att det inte är farligt, eller att det faktiskt finns annat som är farligare. Stå för din dumhet. För så vidare smart är det inte.

Jag läser om att dagarna nu blir kortare och kortare. Hua säger folk, fy vad jobbigt. Hur då jobbigt säger jag? Om dagarna blir kortare måste det ju automatiskt innebära att nätterna blir längre, såvida inte någon skojar med oss och har trollat bort några timmar från dygnet.

Mer sömn åt folket, en småbarnsmammas dröm. Vad är det för jobbigt med det? Hääärligt, säger jag.