Det här med att Iranska kvinnor blivit bannlysta från 77 kurser på 36 olika universitet – för att de har högre betyg än männen, och så kan vi ju inte ha det!!! – får mig att se rött i så  många olika nyanser så att vi förmodligen får hitta på nya namn åt några av dem. Ingen av dem drar mot rosa om man säger så.

Att de religiösa ledarna är oroade över den sociala utvecklingen som kan bli en bieffekt av att kvinnorna har höga betyg, som tex mindre barnafödande, får mig nästan att tappa andan helt. Jag har mest lust att rada upp dem och ”nybe dem i neså” (nypa dem i näsan), men så får man ju inte göra, så jag nöjer mig med att sucka djupt och förtvivlat över den sjuka värld vi fortfarande lever i år 2012. Sjuk, sjuk, sjuk. Jag ska erkänna att jag först skrev något helt annat än att nypa folk i näsan, men jag ändrade mig. Man skall inte hota människor.

Kamran Daneshjoo, någon slags minister, slår ifrån sig all kritik och säger att 90% av kurserna fortfarande står öppna även för kvinnor och att detta beslut krävs för att skapa balans. Jaha.

En del bloggare skriver aldrig något om sina barn. De hålls frekvent och bestämt borta, bilder är bannlysta och namnen, i den mån de ändå nämns, är kodade. Jag kan förstå varför, det kan jag absolut. Men det här är ingen sådan blogg. Alva förekommer tämligen regelbundet, god damn it, hon står för majoriteten av inläggen till och med.

En del bloggare skriver aldrig något om sina partners. De kanske inte får lov, eller så tycker de inte att partnern hör hemma på bloggen av någon annan anledning, vad vet jag. Det här är ingen sådan blogg heller. Martin blir exponerad vare sig han vill eller inte, och jag tänker att de flesta nog förstår den kärlek som ligger bakom en del ironiska beskrivningar av vårt förhållande. Jag tror och hoppas att alla inser att jag allt som oftast driver med mig själv i de inlägg som handlar om min man. Förutom när jag driver med honom förstås, för nog är han lite knepig ibland, det är han.

En del bloggare skriver väldigt mycket om kläder. De har förmodligen mode som intresse och tänker sig att de ska bli en ny Sofi Fahrman eller Elin Kling. Eller så är de Sofi Fahrman eller Elin Kling. Hur som helst så är inte det här en sådan blogg, inte någonstans. De redigerade bilderna är mer frånvarande än Iranska kvinnor på 70 högskoleprogram och tipsen om vart man kan handla dagens outfit inskränker sig till något inlägg i halvåret. Max. Idag hade jag tänkt break the habit och skriva om höstens kappor och har därför sonderat terrängen på det fina internet. Till min besvikelse hittar jag inte en enda kappa som jag skulle kunna tänka mig att visa mig i, inte ens i stallet, utan hittar istället bilder som den nedan. Det är så vi ska se ut i höst.

Jag känner väl lite så här: Hellre springer jag naken bland isbjörnar eller badar bland vithajar med rått kött fastbundet vid mig än att jag spökar ut mig så. Ungefär så.

Bild från Feminina

PHOTO © Jonas Gustavsson
FILENAME IS DESIGNER NAME
Fall Winter 2012

Det finns ingen som kan himla med ögonen som min man. Allt som oftast är han nära att dö frustrationsdöden och kvider fram ett ”ahmeh, Linnéaaaaa”. Jag kan inte förstå hur han kan ha så lätt för att bli upprörd över bagateller. So what att jag råkade slänga matresterna i vanliga soporna istället för i komposten?! It´s not the end of the world, säger jag. Det är just vad det är, säger han och predikar en lång stund om miljön och den globala uppvärmningen och annat klimatsmart snack.

Om jag skulle jämför min mans ögonhimlande med något så skulle det vara en tonåring som tycker att föräldrarna är jobbigast i väääärlden. Förgäves försöker jag få min man att förstå att jag inte är hans mamma, det gäller på alla plan, och att han inte heller är min pappa som har rätt att predika och bestämma. Vi jobbar på det där, men det är inte lätt. Att hitta sin roll här i livet är svårt, det är det.

Igår trodde jag nästan att det var kört på riktigt och att jag skulle få ringa ambulans. Det var när mannen fick klart för sig att jag tänkte ta bilen för att lämna Alva på dagis (som ligger drygt 10 minuters promenadväg hemifrån) eftersom vi hade väldigt bråttom. Inte ens ett ”ahmeh” fick han fram, han bara pep obegripligheter och blev rödare och rödare i ansiktet tills han gick därifrån. Bekymrat satte jag mig och Alva i bilen och undrade om det var något jag sa…

Easy och jag har blivit fotade. Över 800 bilder togs (oh my god) och jag bjuder här på ett par av dem.