Jag har hört berättas om att det finns människor som tror att allemansrätten innebär att man kan gå in i närmsta trädgård och plocka påsar fulla med frukt. Jag vill nu bjuda hem alla dessa, och andra, människor till vår trädgård för att plocka äpplen.

Vårt äppleträd har burit hiskeligt med frukt i år och vi kan inte ta vara på allt. Äpplena faller ner på marken och ruttnar eller blir djurmat när vi inte hinner plocka av den. Så alla ni som känner er manade att stå på en stege vid ett äppleträd är välkomna att ta för er.

Jag har hört namnet några gånger, men varit för kulturellt outbildad för att veta vem det är. När jag igår lästa Sanna Lundells blogg där det stod att hon sett en dokumentär om just Marina på SVT så tänkte jag att jag skulle undersöka saken närmare. Bli upplyst. Våga chansa och klicka in mig på ett program om performencekonst. Sanna skrev ju trots allt att hon ville bli mer lik denna kvinna i allt hon gör och är, så sådär himla konstigt kan det ju inte vara. Tänkte jag.

Nu ska jag inte vara förmäten nog att säga att det här inte är konst, det kanske det är, men att stå mitt emot varandra och vråla, slå varandra, sparka varandra, skära sig med rakblad i magen, piska sig själv, ligga på golvet och yla eller gny, sitta naken på en pinne osv, det är i så fall konst som jag inte förstår. Jag är nog inte tillräckligt kulturell. Eller smart.

Däremot tyckte jag att experimentet med att sitta tyst, fastande, på en stol 7 timmar om dagen i 3 månader och titta besökare i ögonen var intressant. Jag förstår tanken med att vilja varva ner, sakta av lite på tiden som bara rusar. Vara närvarande. Jag är imponerad av att hon klarade det. Det är också intressant hur lätt det är att bilda nästan som en kult kring någon, hur lätt det egentligen är att beröra och påverka människor på olika sätt. Människors reaktioner på det ovana är alltid spännande att se. Marina är säkerligen en mycket karismatisk person och jag tvivlar inte på att hon förändrat livet för människor. I alla fall människor i vissa kretsar, eller som är av en viss mental karaktär. Med det menar jag inget illa, inte alls.

Marina Abrammovic har min respekt för sin beslutsamhet och sin uthållighet, för sin förmåga att vara närvarande i sina känslor. Men kanske inte just som konstnär. Inte min grej med lidande och smärta helt enkelt.

Bo säger: ”Om det tex börjar brinna i din lgh/hus och du hittas avsvimmad inomhus så hoppas jag det är en lång och stark man från brandkåren som hittar dig och inte en tunn kvinna på 1.60. För då är du död inom kort. Det har inget med feminism eller ej att göra utan är verkligheten. Den verklighet som skall få dig utburen till friska luften. Liksom att en person på 1.60, smal och tunn, man som kvinna, inte passar in på fängelser och häkten. Då är du naiv.”

Svar: Om det skulle börja brinna i mitt hus och jag, eller någon annan i min familj blir kvar inne så hoppas jag att den person som kommer för att rädda oss orkar bära ut oss, man som kvinna. Jag vet inte om du märkt det Bo, men alla kvinnor är inte 1.60 långa och modelltunna. Alla män är inte långa och starka heller, så att det är en man är liksom ingen garanti för att de skulle orka.

Dessutom var det inte det Ulf sa, han sa så här: ”Det ska vara kvinnliga brandsoldater numera. De orkar ju för fan inte ens dra brandslangen. Att gå in i en brasa med en kvinna är liksom inte samma sak som att göra det med en karl” Ingenting om varken kvinnorna eller männens storlek. Ingenting om personlig lämplighet för jobbet oavsett kön.

Ska vi enas om att det inte är bra att skicka in personer som inte orkar med sitt jobb, oavsett vilket kön de har? Känns det bra Bo? Och att det kanske var lite klantigt uttryckt av Uffe? Bara lite?

Om precis på dagen en vecka sitter jag i en bil på väg norrut. Vandring i fjällen står på schemat och jag ska njuta som få. Det kan bli kinkigt att vara borta från barn och häst, men jag får försöka klara det.

Ända sedan jag var liten har vår familj åkt upp till Idre Fjäll en vecka på sensommaren och njutit av att se de svenska och norska fjällen explodera i en färgkaskad av ljung och andra fjällväxter. Vi paddlar kanot, vandrar, rider, forsränner, cyklar och bara är. Visst låter det hurtigt? Det är det också, men som de stadsmänniskor vi ändå är bor vi mycket bekvämt i fina stugor på anläggningen. Det får finnas gränser för vildmarkslivet.

Våra år i Idre har varit fantastiska och har ofta delats med kompisar samt flick/pojk-vänner till mig och brorsan. I år blir det annorlunda. Den här gången är det bara jag, min mamma och min syster som ska åka, och vi stannar bara i fyra dagar. Nästa år åker vi som vanligt, hela tjocka släkten. Nåja, i alla fall mamma, pappa, syskonen och brorsans flickvän, samt Martin och Alva. Nu får vi frilufsa ensamma. Det går nog bra det med. 

Min man är en fena på statistik och analyser kring sport. Det är lite av hans jobba att vara bra på sånt, matematiker som han är, tillika sportnörd. Just nu håller han på att ta fram något system som är viktigt för folk som spelar, eller om det är för spelbolagen. Något av det, jag vet inte så noga. När han förklarar så hör jag ungefär ”bla bla bla bla säkert spel bla bla bla…” och jag orkar inte engagera mig tillräckligt för att ta reda på för vem det är säkert.

Många gånger förs de här monologerna i sängen. Där ligger vi nedstoppade under täcket med en bra dag bakom oss och förhoppningsvis en bra dag framför oss. Däremellan kommer det en bra natt. Om det inte vore för den där datorn i mannens knä som aldrig stängs av. Det är svår att få till en bra natt med en dator närvarande. Har inte ni också svårt att sova när det ligger någon bredvid och knappar på tangenter? Till slut suckar jag och säger ”ska vi ligga i samma säng så får du stänga av, annars går jag in i andra rummet” och då mumlar han lite om att han strax är klar. I bästa fall. Oftast hör han inte riktigt rätt på öronen utan tror att jag frågat intresserat om hans jobb och drar igång en ny harang om fotbollsanalyser. Då tar jag mitt pick och pack, det vill säga AjFånen och går in i mitt arbetsrum, till min egna sköna säng som står där. Nog för att jag älskar min man, jag gör ta mig fasen nästan vad som helst för honom, men jag har svårt för att sova med hans älskarinna i sängen.

Jag tänker lite som så här att Ulf Brunnberg kanske hade trivts bra i Iran bland de religiösa ledarna. De verkar ha liknande åsikter om vad kvinnor bör göra och inte.

Inte särskilt lysande Ulf. Får jag säga Uffe?

Medan regnet öste ner utanför kröp jag och Martin ihop i biomörkret för att se Snabba Cash 2. Den var lika mörk som salongen, extremt tragisk på alla sätt. Hela filmen genomsyrades av människokyla och desperation. Man kan inte kalla det en upplyftande film som man mådde gott av, det kan man inte.

Jag har läst böckerna och gillade dem, även om jag var fylld av ett enormt raseri större delen av tiden det tog att läsa. Man kan likna mina känslor vid hat. Vad fan, det var hat jag kände. Samtidigt så inser jag att något har gjort dessa människor till det de är och då börjar något som är sorg att röra sig i mig istället. Eller inte istället, men det blandas med hatet till någon slemmig sörja som man mest har lust att kräkas upp.

Tillbaks till filmen. Den enda likhet den hade med böckerna var karaktärerna och just det där mörka och tragiska, desperata. Storyn var en helt annan. Jag förstår inte riktigt varför man tar en bok och ska göra film av den och sedan byter man ut hela storyn? För mig blir det ett stort minus. Stort. Men skådespeleriet får ett väldigt stort plus.

Är det någon som har erfarenhet av dessa? Hur varma är de? Andas de?

Jag har funderat på att köpa mig ett par själv, finns ju även för vuxna, eftersom jag vistas ute löjligt mycket vad värdet än hittar på. Så är det med stall-livet. Men så känner jag lite grann att jag inte kan med att tänka på mig själv på det sättet när jag har en dotter som är ute lika mycket hon och också behöver något att linda om fötterna i höst. Helst något som är lagom varmt och vattenavstötande. Så vad säger ni?