Nu har jag suttit i skuggan av äppleträdet och tryckt i mig ett halvt Bigpack-paket med glass, helt utan att skämmas. Det är sånt jag bara gör när Martin inte är hemma (och när vi har glass, vilket vi inte brukar ha) eftersom han himlar med ögonen och dör vansinnesdöden om han ser mig. Han är så känslig den mannen.

Vidare har jag suttit och kikat lite på hästannonser och det är en intressant historia ska jag säga. Om man går ut på sidan för ”Foderhästar finnes” tex så är minst hälften av annonserna sådana som borde ha legat under ”Foderhästar sökes”. Att det ska vara så svårt att lägga dem rätt? Det är också mycket märkligt hur man kan lyckas skriva en halv uppsats i annonsen om hur söt hästen är (även om den ibland kan stegra och så, men det händer bara när den inte vill jobba…) eller om alla tävlingar den vunnit eller om hur ledsen annonsören är över att behöva skiljas från sin ögonsten, men får inte med sådana petitesser som vad det är för ras, mankhöjd och ålder på hästen…

De annonser som ändå får mig att tappa respekten ganska handlöst och oåterkalleligt är de som avslutas med ”Hoppas vi hörs snart, kram!”. Då tänker jag att hela annonsen var ett misstag och att annonsören egentligen tänkte skicka ett mail till en kompis eller så.

En annan mycket trevlig sysselsättning här under äppleträdet (vägrar skriva äppelträdet, stavningskontrollen får säga vad den vill) är att titta på annonser för omplaceringshundar. Efter att ha lyssnat på Cesar Millan igår är jag mer sugen än någonsin att ta mig an en omplacering. Den tid det tar vägs lätt upp av nöjet och välbefinnandet man får. Någon som vet nån storpudel som behöver omplaceras? Hör av er i så fall.

 

Han har utstrålning den där mannen. Kontroll över varenda liten muskel, läser kroppsspråk och signaler i sömnen om så skulle vara och har mer auktoritet och pondus än någon polis jag nånsin träffat. Skicka Cesar på buset så blir det ordning, det är mitt tips.

Tyvärr fick man inte ta bilder under föreläsningen så det kan jag inte bjuda på. Jag har endast en bild på scenen precis innan det började. Och en där jag och mina rosa byxor är på väg till Scandinavium, det är så långt vi kommer med underhållande bilder i det här inlägget.

Ja vad ska jag säga. Resultatet av första lektionen med Lisa Johansson (Centrerad ridning) var att jag var nära att kräkas och nästan ramla av. På riktigt.

Jag är en tämligen svankryggad dam, åldern skulle man kanske kunna tro men se jag har alltid sett ut sådan. Kan kanske vara uppskattat i vissa lägen, men rakt inte när man rider. För att råda bot på detta fick jag göra lite andnings- och visualiseringsövningar redan på marken för att lättare hitta känslan till häst sen. När jag suttit upp och ridit en stund började Lisa greja med mina ben, dra i dem och tänja lite lätt eftersom mina höftböjarmuskler är för korta och tighta (det enda som är tight på mig för tillfället) och jag trodde jag skulle dö. Varmt var det också. Till slut var det precis som att något lossnade och jag kunde sjunka tillbaks på sittbenen och hamnade i en perfekt sits. Med den perfekta sitsen följde också ett illamående utan dess like och jag blev så yr så jag var tvungen att hålla i mig i sadeln för att inte åka av. Det tjöt i öronen och jag visste knappt vart jag var under några minuter. Man kan säga att spänningar släppte. När jag inte längre riskerade att bära mig illa åt rakt över instruktören om man kan uttrycka sig så, kändes huvudet plötsligt väldigt lätt och jag gäspade och gäspade och, ja, gäspade. Sen babblade jag oavbrutet, utan att kunna stoppa det. Lisa bara skrattade. Resten av lektionen kommer jag inte riktigt ihåg, men jag tror det gick bra.

Jag fick några övningar att göra hemma och vi ska ses om två veckor igen. Jag längtar.

I väntan på bussen solar jag mina orakade ben och blottar tårna med avflagat nagellack. Men jag älskar min vita kjol som hängt med i åtta år (och fortfarande passar!!) och mina Hush Puppies! Jag tänker att mitt leende troligtvis bländar alla runt mig så att de inte lägget märke till skavankerna.

Mina föräldrar har gett mig en fin present. Ikväll kommer jag att sitta bänkad front row för att lyssna till Cesar Millan på Scandinavium. Inspirationen är ett faktum! Jag gläder mig!

Helt och hållet. Sådär har hon aldrig någonsin sett mig. På riktigt. Och kläderna skyller jag på hennes farmor, hon och Alva gick bananas i affärerna i helgen och skapade tillsammans denna 80-tals utstyrsel.