Gamla stan i Fuengirola är vackert, pittoreskt och härligt på alla sätt och vis, men tillslut blir man lite less på att bara trava fram och tillbaks här. Med andra ord, dags för utflykt! De senaste två dagarna har vi därför besökt Mijas Pueblo och La Cala. Omväxling förnöjer heter det ju.
Jag skall berätta mer om Mijas Pueblo snart, men ville bara flika in med ett par bilder från La Cala innan vi går ut i hettan och tar oss an dagen. Sol och bad (i iskallt vatten, vad har hänt med Medelhavet den senaste veckan??) och glada barn gör själen lätt att bära.
För varje dag som går blir det färre och färre saker jag saknar från Sverige. Min familj, självklart, de fattas mig hela tiden, men annars är det i princip ingenting som jag känner att det skulle vara värt att återvända hem för. Inte just nu i alla fall. Det skulle i så fall vara grönskan. Här är torrt som fnöske och väldigt brunt. Det blir ju så när det knappt kommer en droppe regn på flera månader. Vintern är på så sätt vackrare, när allt får liv och börjar blomma och grönska. Upp och nervänt och bak och fram kan man säga. Nu under den heta sommaren är det i princip bara palmer och växter som vårdas ömt i krukor av flitiga gröna fingrar som överlever. Gräset här, på de få platser där man överhuvudtaget kan hitta något, består av rätt stora, grova blad som jag hemma knappt ens skulle komma på tanken att kalla just gräs. Det myllrar dessutom av myror i det. Så, just sånt där kan jag sakna. Frodigt grönt gräs som man nästan får lust att sätta tänderna i, som en häst, bara för att det ser så saftigt och fräscht ut.
Vad är det då som är så härligt här att vi inte vill åka hem, trots att den älskade och mycket saknade familjen finns där? Vädret är naturligtvis en aspekt. Det går inte ens att beskriva hur skönt det är att vakna upp till sol och värme varje dag. Även om det mitt på dagen kan bli lite väl mycket av det goda… Då får man dra sig inomhus, eller till skuggan, och göra lugna saker ett tag. Maten är en annan. För mig som i princip bara äter vegetariskt (hörde förresten av en ny bekant här nere att jag klassas som en flexerian, alltså någon som äter vegetariskt men kan vara flexibel någon gång ibland) är det underbart att kunna äta så gott, nyttigt och relativt billigt som man kan här. Frukt och grönt är to die for. Det är så lätt att svänga ihop vad som helst av det gröna köket och allt smakar lika bra.
Så har vi då Medelhavet. Varje gång jag ser det klickar det liksom till i mig och jag känner något som närmast kan beskrivas som ett lättare lyckorus. Varje gång. Det är nästan lite galet. Jag vet inte vad det är som gör det, men detta intensivt blåa, ofta på gränsen till turkosa, hav läker själen, det är inte mer att orda om. Havet har alltid haft en lugnande och berusande effekt på mig, men just Medelhavet toppar allt annat jag hittills upplevt. Att det ofta är väldigt behagliga badtemperaturer gör inte heller ont, även om det vissa dagar i ärlighetens namn är svinkallt, beroende på strömmar och hur det blåser.
Slutligen älskar jag alla de där små husen, byggnaderna, som man råkar på överallt. De där som talar om för en att man definitivt inte är i Sverige utan på sydligare breddgrader. Det finns också hus så fula och groteska att man helst av allt skulle vilja riva ner dem, för hand om så skulle vara, på en gång så att man slipper se dem. Ofta ligger dessa dessutom närmast vattnet. Betongkolosser som smällts upp, högre än alla andra hus som redan fanns bakom så att utsikten skyms, för att turister skall kunna bo nära stranden. Hemska tingestar, sanna mina ord. Men de andra, de där genuina, lägre husen älskar jag.
Dessa fyra tillsammans gör att jag har föga lust att återvända hem, även om vi hemma i Göteborg bor både större och med högre standard. Däremot är vi allihop väldigt nyfikna på andra delar av Spanien, för att inte säga hela Europa, USA och varför inte Indonesien, Australien och Nya Zeeland när vi ändå är igång. Det nästan brinner i mig av lust att se och uppleva saker. Som om jag vaknat ur en lång Törnrosa-slummer och nu har fått fasligt brått att ta igen allt jag missat.
Men just nu är vi här. Och vi njuter, av det mesta förutom gräset.
Det går inte att säga annat än att kvällarna här är magiskt sköna. Ljummen luft som går att andas (inte så hög luftfuktighet) och glada människor som är ute och rör på sig. Vi vill såklart inte vara sämre vi, så varje kväll tar vi en kvällspromenad nere vid havet. När man bor granne med Medelhavet går det bara inte att låta bli. När det var som varmast gick vi och strosade i vattenbrynet och lät vattnet svalka våra fötter. Idag har det varit mer behagliga temperaturer, även om det under eftermiddagen passerade 30 grader. Nu ikväll har det bara varit 26 grader, alldeles lagom med andra ord.
Vi gick en sväng bort till hamnen och satt ute på piren när solen gick ner. Ljuset var så fint och jag kände tacksamhet över att få uppleva den där stunden ihop med mitt barn. Hon var glad och nöjd och då är det nästan svårt att vara annat än nöjd själv också. Annat var det tidigare idag. Då var allt fel och dumt och tråkigt. Inte ville hon vara på stranden, det var för kallt i vattnet (!!), det var för varmt på land, det var för mycket sand, ingenting var bra. Det lilla barnet kunde inte förstå varför vi inte hyrt en bostad med pool istället. Och här är man själv glad över att vi har ungefär 30 sekunders promenad till Medelhavet och en härlig sandstrand liksom…
Nu sitter vi och myser i soffan med varsin dator i knät och är rätt så asociala. Ibland får man vara det också, även om Alva tycker det är lite väl mycket av den varan. Inte så att vi är asociala som familj, men hon saknar att själv kunna springa iväg till sina kompisar. Hemma i Göteborg har hon mycket större frihet när det gäller sådant. Här måste vi följa henne överallt, det går inte an att hon ränner runt i stan själv. Nu känner hon några barn här nere som hon kan leka med, men det blir mycket mer uppstyrt eftersom vi måste vara med, det är en av de få negativa sidorna med det här livet. Det hade nog varit lite lättare om hon antingen varit äldre och faktiskt fått lov att gå själv, eller yngre så att hon hade uppskattat att leka på lekplatserna. Det gör hon tyvärr inte nu, de flesta är för mycket mindre barn och de andra tröttnar hon väldigt snabbt på de också.
Snart drar skolan igång och livet övergår i vardag igen. Vi ser med positiv förväntan fram emot att se hur livet ter sig här nere då. To be continued…
Ni aaaanar inte hur skönt det är att få packa upp sina grejer och ha ett ordentligt hem igen efter att ha bott i väskor i flera månader! Det ligger inte för mig det där med backpacking. Inte ens i unga år lockade det mig. Jag vill ha ett riktigt hem, jag vill inreda och känna att jag bor på riktigt, inte bara tillfälligt. Alla är vi olika och sån är jag.
Spanien visar sig från sin fina sida, men sol och härligt väder. Nästan lite för varmt på dagarna, men det får man bara inte säga efter att ha gnällt över den kalla sommaren i Sverige. Så vi klagar inte, utan njuter för fullt av bad som faktiskt är sköna (jag badar knappt utomhus i Sverige, badkruka is my middle name) och av att kunna ta promenader i bara linne och shorts sent på kvällen och ändå inte frysa det allra minsta.
Vy över en del av vår gata
Just det där med att det är liv och rörelse ute även på kvällarna och att man kan gå rakt ut ur lägenheten som man är, utan att ta på sig så mycket som en tröja, är en av de absoluta fördelarna med livet här nere. Däremot är det inte lika kul när folk fortfarande är ute och lever runt som om det vore mitt på blanka dagen vid tre på natten, eftersom alla ljud tränger in i husen så att man tror att varenda fönster är öppet fastän man noga stängt dem innan man lagt sig. Det är lite som att ha disco, sammankomst och motorbana inne i sovrummet. Vi hoppas på att det blir bättre när semestrarna är slut.
Annars anpassar man sig rätt snabbt till spansk modell med att äta sent på kvällen och ta det lugnt på dagen. Värmen gör att man inte gärna sätter sig och trycker i sig middag på dagen och mitt på dagen är det faktiskt rätt skönt att vara inne med AC. När klockan sedan passerat fem på eftermiddagen kan man börja röra sig igen och efter nio någon gång kan man tänka på mat. I alla fall fungerar jag så. Under dagen klarar jag mig fint på bara frukt och annan kall mat.
En av de mindre trevliga saker häromkring är alla hästskjutsar. Konstigt sagt tycker väl alla som känner mig eftersom jag älskar hästar och tycker att häst och vagn är något av det mysigaste som finns. Men inte här. Inte när hästarna står och svimmar av överhettning i solgasset, utan att få tillräckligt med vatten och skugga. Dessutom känns det elakt mot kotleder och knän att de skall behöva trava omkring på hård asfalt dagarna i ända. När andra ler och nickar uppskattande när hästarna kommer klapprande känner jag mig därför bara nedslagen och beklämd, för att inte tala om fundersam över att det inte uppmärksammas av alla turister att hästarna omöjligt kan må bra av att dra omkring på dem i den tryckande hettan.
Nu skall vi i alla fall ut i densamma och ta första doppet för idag. Därefter väntar besök på banken för att fixa med bankkonto och kort och i eftermiddag skall Alva leka med en kompis här nere och bada i pool. Tyvärr fungerar havet rätt dåligt att öva simning i om man inte är så säker på det tidigare. Då är det pool som gäller. Vi hoppas på att simningen satt sig snart så att vi kan utnyttja att vi bor ca en minuts promenad från stranden ännu bättre.
Det hålls kalas i dagarna tre och vi är så överösta med kärlek och omtanke att vi skulle kunna flyga till Spanien utan plan, lyfta av kärlek.
Många uppslitande avsked blir det och jag känner mig uttorkad av alla tårar som flutit. Familj och vänner här hemifrån kommer fattas oss, även om vi redan har fina vänner i Spanien också och naturligtvis hoppas på att få ännu fler med tiden.
Trots separationsångest svår ser vi ändå fram emot vårt nya liv. Sverige har verkligen inte gjort särskilt bra reklam för sig den här sommaren och vi längtar efter att få tanka lite D-vitamin (med solskyddsfaktor såklart, vi är inte helt tappade bakom en vagn). Det känns spännande och härligt att tänka på vad som väntar, men oj vad jag kommer sakna alla här hemma!
Ni vet vilka ni är. Vi älskar er! Puss och kram, vi ses när ni hälsar på!
Bland all annan ögonfröjd som finns i Nerja så vill jag lyfta fram alla vackra dörrar. Jag har en grej för färgade dörrar. Älskar dem! Löjligt förtjust är jag. I Sverige valde vi själva en röd dörr när vi bytte fasaden nu i somras, eftersom det passade bäst till helheten, men kring Medelhavet är de blå dörrarna nästan lika med lycka. Har sett en och annan grön som jag gillar skarpt också, även om grönt till just hus annars inte är min smak.
Om vi någon gång tjackar en kvart kring Medelhavet så ska jag absolut, definitivt ha en blå dörr.
Att det kan bli kyligt även runt Medelhavet på kvällar och nätter nu på vintern är jag medveten om. En vinter i Spanien är som jag tidigare skrivit inte som en vinter i Thailand. Den brukar dock vara varmare och behagligare än hemma i Göteborg. Framförallt är den kortare. Man får kanske också medge att med 320 varma härliga soldagar om året kan man inte riktigt gnälla över att det vid Costa Blanca då och då kommer dagar med mindre trevligt väder.
Jag håller koll på vädret i Torrevieja varje dag. Jämför och har mig. Det jag vet är att hur gott det än skall bli med ljus och varmare klimat så gör jag ändå bäst i att packa ner raggsockor och mina Shephards. Husen är dåligt isolerade i Spanien och en vinter i Spanien kan bli en kall historia om man inte ser till att ha på sig om fötterna på kvällarna (samt skaffar någon form av extravärme, tex ett värmeelement eller liknande).
Alltså, både mina och Alvas Shepherd-tofflor, skall med i packningen. Samt raggsockor.
Gamla stan i Fuengirola är vackert, pittoreskt och härligt på alla sätt och vis, men tillslut blir man lite less på att bara trava fram och tillbaks här. Med andra ord, dags för utflykt! De senaste två dagarna har vi därför besökt Mijas Pueblo och La Cala. Omväxling förnöjer heter det ju.
