Avsaknad av saknad

Spansk gräsmatta
Spansk gräsmatta

För varje dag som går blir det färre och färre saker jag saknar från Sverige. Min familj, självklart, de fattas mig hela tiden, men annars är det i princip ingenting som jag känner att det skulle vara värt att återvända hem för. Inte just nu i alla fall. Det skulle i så fall vara grönskan. Här är torrt som fnöske och väldigt brunt. Det blir ju så när det knappt kommer en droppe regn på flera månader. Vintern är på så sätt vackrare, när allt får liv och börjar blomma och grönska. Upp och nervänt och bak och fram kan man säga. Nu under den heta sommaren är det i princip bara palmer och växter som vårdas ömt i krukor av flitiga gröna fingrar som överlever. Gräset här, på de få platser där man överhuvudtaget kan hitta något, består av rätt stora, grova blad som jag hemma knappt ens skulle komma på tanken att kalla just gräs. Det myllrar dessutom av myror i det. Så, just sånt där kan jag sakna. Frodigt grönt gräs som man nästan får lust att sätta tänderna i, som en häst, bara för att det ser så saftigt och fräscht ut.

Vad är det då som är så härligt här att vi inte vill åka hem, trots att den älskade och mycket saknade familjen finns där? Vädret är naturligtvis en aspekt. Det går inte ens att beskriva hur skönt det är att vakna upp till sol och värme varje dag. Även om det mitt på dagen kan bli lite väl mycket av det goda… Då får man dra sig inomhus, eller till skuggan, och göra lugna saker ett tag. Maten är en annan. För mig som i princip bara äter vegetariskt (hörde förresten av en ny bekant här nere att jag klassas som en flexerian, alltså någon som äter vegetariskt men kan vara flexibel någon gång ibland) är det underbart att kunna äta så gott, nyttigt och relativt billigt som man kan här. Frukt och grönt är to die for. Det är så lätt att svänga ihop vad som helst av det gröna köket och allt smakar lika bra.

Så har vi då Medelhavet. Varje gång jag ser det klickar det liksom till i mig och jag känner något som närmast kan beskrivas som ett lättare lyckorus. Varje gång. Det är nästan lite galet. Jag vet inte vad det är som gör det, men detta intensivt blåa, ofta på gränsen till turkosa, hav läker själen, det är inte mer att orda om. Havet har alltid haft en lugnande och berusande effekt på mig, men just Medelhavet toppar allt annat jag hittills upplevt. Att det ofta är väldigt behagliga badtemperaturer gör inte heller ont, även om det vissa dagar i ärlighetens namn är svinkallt, beroende på strömmar och hur det blåser.

Slutligen älskar jag alla de där små husen, byggnaderna, som man råkar på överallt. De där som talar om för en att man definitivt inte är i Sverige utan på sydligare breddgrader. Det finns också hus så fula och groteska att man helst av allt skulle vilja riva ner dem, för hand om så skulle vara, på en gång så att man slipper se dem. Ofta ligger dessa dessutom närmast vattnet. Betongkolosser som smällts upp, högre än alla andra hus som redan fanns bakom så att utsikten skyms, för att turister skall kunna bo nära stranden. Hemska tingestar, sanna mina ord. Men de andra, de där genuina, lägre husen älskar jag.

Dessa fyra tillsammans gör att jag har föga lust att återvända hem, även om vi hemma i Göteborg bor både större och med högre standard. Däremot är vi allihop väldigt nyfikna på andra delar av Spanien, för att inte säga hela Europa, USA och varför inte Indonesien, Australien och Nya Zeeland när vi ändå är igång. Det nästan brinner i mig av lust att se och uppleva saker. Som om jag vaknat ur en lång Törnrosa-slummer och nu har fått fasligt brått att ta igen allt jag missat.

Men just nu är vi här. Och vi njuter, av det mesta förutom gräset.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.