Kan man göra annat än njuta under en uteritt? Jag njuter till och med bara av att titta på andra som rider ute i harmoni med sina  hästar. Utan att flänga omkring får de ändå känslan av frihet, kraft, styrka och fart. Total kontroll av flera hundra kilos muskler, samarbete utan tvång. Ridning där både häst och ryttare har responsibility.  Response-ability… the ability to respond, som Marijke de Jong säger.

Det allra bästa med videon är att Christoffer bär hjälm. Heder.

Nu är jag preliminär-anmäld till tre olika utbildningar det kommande året. Eller ja, de första stegen på tre olika utbildningar. Senare i sommar ska jag gå första steget till Monty Roberts instructor.  Jag kan inte ens beskriva hur spännande det ska bli. I höst kommer jag att gå kursen till hundinstruktör, för att senare bygga vidare med terapihundutbildning. Yeey! Nästa vår blir det första steget i instruktörsutbildningen i Natural Horsemanship. Fantastiskt roligt. Och under tiden kommer jag att fortsätta rida för Lisa Johansson för att så småningom utbilda mig till instruktör inom Centrerad Ridning.

Min bana jämte författarskapet är utstakad and I like it a lot!

Med bloggen alltså? Eftersom jag obstinat låter bli att vara en åsiktsmaskin (här på bloggen alltså, man måste få omväxling från verkliga livet ibland) och jag inte är ute efter att provocera, till skillnad från många andra bloggare, så vad vill jag då?

Det är lätt. Jag vill få folk att må bra. Känna livet i sig. Kanske någon gång bli inspirerade. Dela med mig av mitt liv. Och bara bubbla på utan att tänka så himla mycket. Plain and simple. Faktum är att jag faktiskt skriver mest för min egen skull, även om jag självklart blir väldigt glad när andra läser och kommenterar. Men jag vill inte lämna läsaren i en känsla av ilska, frustration eller upproriskhet (den står jag själv för), då har jag misslyckats. Glädje och välbehag, igenkännande och som sagt kanske även inspiration. Så.

I en enda doft ryms det så mycket känslor, så många minnen och så mycket kärlek. Det går som en stöt av den djupaste kärlek man kan tänka sig genom hela min kropp när jag snuffsar Alva i nacken. Den doften som är hon får mig att bli helt lugn samtidigt som jag blir så bubblande glad och upprymd så att all världens energiproblem skulle lösas i ett nafs om man bara kunde ta till vara på och lagra energin från min kropp när jag har henne nära.

En annan doft som är förevigt förknippad med kärlek, harmoni och morgonpromenad med familjen är den av sommarens blomsterängar. Livskvalitet. 

Min man brukar klaga på mig när jag lägger ut för mycket bilder på bloggen. Inte för att det är fel att lägga ut bilder utan för att han vill att jag ska skriva smart och roligt istället. Vara en åsiktsmaskin eller vinkla nonsenstexter så att läsaren ändå sitter där och skrattar gott. Jag förstår vad han menar och jag kan väl kanske eventuellt hålla med honom till viss del. Men eftersom jag i själ och hjärta är en obstinat tonåring, min pensionärskropp till trots, måste jag ju bara göra precis tvärtom. Det är så dumt det där, när han säger saker som egentligen stämmer och som jag inte kan göra bara för att han har sagt det.

Man kan tycka att han borde ha lärt sig hur jag bäst bör hanteras efter nästan sex år tillsammans. Att det inte funkar med de vanliga grejerna som till exempel ”Jag tror inte att du kan” eller ”Nu måste du…” eller ”Kom igeeeeen nu!” eller ”Du får inte…” Nope, det har bara motsatt effekt på mig. Säger man så blir resultatet ”Okey, det står dig fritt att ha misstro till mig, det betyder inte att jag kommer att anstränga mig för att motbevisa dig” eller ”Jag MÅSTE ingenting hör du du” eller ”Varför?” eller ”Det får jag visst!” Nej när det kommer till mig så måste man ta mig med list. ”Det gäller att ta dem med list sa mormor och knäckte lössen med tårna” som Pippi säger. Man kan också ta en genväg om man så önskar. Likt ett barn fungerar jag allra bäst med beröm och smicker, i lagom avvägda mått. Det får inte bli överdrivet mycket, då fattar jag misstankar och drar mig undan. Det gäller att balansera på den sköra linan ”lagom”. Ganska ironiskt eftersom ingenting annat med mig är lagom utan väldigt mycket antingen eller.

Alla ni som nu tycker synd om min stackars man som inte kan ha det lätt med att tampas med en sån som jag har säkert rätt. Det är jättesynd om min man. Men det har i alla fall fört det goda med sig att han förfinat sin förmåga att umgås med barn så till den grad så att han är hela kvarterets favoritlekfarbror. Alla barnen älskar honom. Så även jag.

Banbygge med problemlösning i trädgården. Bra träning och förbaskat roligt!