Alvas födelsedag närmar sig med stormsteg och vi går igenom önskelistan. Förutom tusen miljoner Barbies och ett Barbiehus och tusenmiljoner saker till dockskåpet så önskar hon sig en sadel till hästen och ingen fotboll. Jag gillar skarpt hur den här tjejen utvecklas. Martin däremot sliter sitt hår och tvår sina händer. Känslig typ det där.

Alva och Martin spelar spel. Alva vinner för det mesta och jublar i högan sky varje gång. När sedan Martin råkar vinna blir hon inte bara lite trumpen, hon storgråter och är otröstlig.

Jag känner att det är läge att prata om det där med att vinna och förlora och att spela för att det är kul och inget annat. Problemet är att Alva inte köper mitt snack om att det inte är viktigt att vinna.
”Amen mamma, det är klart det är!” säger hon och stirrar vilt på mig, lite som om jag inte hade alla indianer i kanoten. ”Annars är det väl ingen mening att spela alls, poängen är att vinna, fattar du inte det?!” Säger Alva, snart fyra år. Jag suckar och undrar vart det här ska sluta.

Jag har det fortfarande i kroppen. Gott ju.

Alva filosoferar denna morgon kring hur livet skulle te sig utan näsa.
”Då skulle du ju inte kunna känna några dofter längre”, försöker jag.
”Oh My god vad skönt att slippa känna fislukt och pappas svettiga träningskläder”, kontrar Alva.

Lite senare ska hon skämma bort de gamla i huset med framdukad frukost. Den består av ketchup, senap, yoghurt och 6 månader gammalt vin. Från början inbegrep den även en ölflaska, men den plockades bort.

Jag undrar vad Alva har för syn på sin familj?

Förmiddag bland blåbärsriset med sällskap av barn, hund och en hel hop med knott. Alva som frågar hur det går med armen när jag bär korgen med ena handen och håller henne i den andra. Jag är en lyckligt lottad mamma.